Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Betydelsen av barndomens platser blir tydlig när grävskopan rullar fram

Vi står framför en krossad stenugn. Dit brukade byns kvinnor gå tidigt på morgnarna och grädda sitt bröd så att familjen fick doftande nybakat bröd till frukost. Så var det i många generationer. Men inte nu längre, för ugnen är krossad – av politiska skäl.

Annons

Medan fåren bräker högljutt i fållan några meter ifrån oss och solen sjunker vid bergen bortom Um el Khair, en palestinsk by med en vidunderlig utsikt, berättar Mahmoud och Nimeh om förstörelsen av byns gemensamma möteslokal för sex dagar sedan. Det känns overkligt, eftersom jag för något år sedan var med om att ordna aktiviteter för barn där. Varför skulle en stor traktor med grävskopa komma tidigt en morgon och krossa barnens mötesplats?

Svaret är en rad nybyggda hus, en israelisk bosättning så nära att jag nästan kan se in i en av familjernas kök.

Bosättarna har redan, i strid med internationell lag, tagit en stor del av den palestinska byns mark. Nu vill de ta resten, trots att byns invånare lagligt äger marken. Flera hem har redan jämnats med marken. Samma dag som jag besöker byn kom besked om att ytterligare 20 hus ska rivas av israelisk militär. Fler blir hemlösa.

Tvåbarnspappan Mahmoud är upprörd, men deklarerar bestämt att byinvånarna ska fortsätta kämpa för att bo kvar på sin mark.

– Det här är min by, det var mina förfäders by och här ska mina barn få leva. Vi har ingen annanstans att ta vägen och vi vill stanna där vi hör hemma, säger han.

Jag håller med honom till 100 procent, men kan se hur dåliga odds han och de övriga byinvånarna har. Israels bosättare har sin storhetstid nu med många representanter där politiska beslut fattas. Och övriga världen låter dem hållas.

Tänk, att tvingas bort från sin hemmiljö och inte ha en chans att ens besöka platsen där man växt upp!

Kan vi nog värdera att vi får ha kvar våra barndomars platser? Att vi får fortsätta leva i den miljö där våra förfäder satt sina spår. Att vi kan besöka de platser som har betytt något för oss.

Det är absolut ingen självklarhet i den flyktingskapets tid vi lever i nu. Jag tänker på det när jag rör mig i Skogsbo och kommer ihåg att där lilla parken utanför Tempo i Skogsbo nu finns, låg en lekpark när jag var barn.

Folkärna Hembygdsförening hade julmarknad och det var nästan fullt på parkeringen när jag var på väg utomlands och inte kunde inte gå in.

Jag såg framför mig kaffebordet med saffran och julkakor, de fina pepparkakshjärtana som man kan få barnens namn på, de hemgjorda fantasifulla tomtarna och kransarna att hänga på dörren. Allt gjort med frivilligkrafter, generositet och kärlek.

Att bevara traditioner och få mötas i den andan hör också till de fantastiska privilegier vi har, när vi bor i ett land där man inte riskerar att hela ens hemmiljö krossas. Låt oss värna om det och också välkomna dem som mist allt!

Mer läsning

Annons