Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Är det rimligt att 20 personers religion ska påverka 60000 andra så här?

/
  • Cirka 60000 personer skriver högskoleprovet varje år.

Annons

Det är svårt att hitta tider som passar alla. Så snart mer än två personer ska närvara på samma möte sitter vi där med kalendrarna. Alltid är det någon som har förhinder. Tänk då om över 60000 personer ska gå på mötet.

Det lilla samfundet Sjundedagsadventisterna, med 2800 medlemmar, har förmått Universitets- och Högskolerådet (UHR) att förändra rutinerna för högskoleprovet.

I framtiden ska provet hållas på söndagar vartannat år. Hittills har provet legat på lördagar, vilket sjundedagsadventisterna anser är en vilodag då de omöjligen kan skriva högskoleprov.

De menar också att deras bekymmer skulle delas av judar som är så strikta med sabbaten att de näppeligen kan göra ett undantag denna enda dag. En handfull sådana finns säkert, men även den gruppen torde vara synnerligen liten. Med de växelvisa söndagsproven tycker UHR att de har hittat en lösning.

Statens förhandlingsvilja är rent fascinerande.

Låt oss göra lite grov huvudräkning. Provet skrivs lågt räknat av 60000 personer, det vill säga i runda slängar en bit under en procent befolkningen.

Om man antar att sjundedagsadventisterna inte är så värst mycket mer provskrivande än andra betyder det att det knappast kan handla om mycket mer än 20 personer om året som på grund av sin övertygelse anser sig ha detta speciella behov.

Frågan berör alltså på sin höjd någon tredjedels promille av provskrivarna varje år. Ändå har denna minimala minoritet fått hela Sveriges tiotusentals provskrivare att byta provdag vartannat år.

Är inte detta bara helt oskyldig flexibilitet?

Varför vara stelbent om en söndag ändå duger lika bra?

Saken är inte så enkel.

Att erbjuda funktionshindrade anpassade provformer är sin sak. Exempelvis är gruppen gravt synskadade eller blinda mer än tre gånger så stor som Sjundedagsadventisterna, deras förhinder skapas av konkret, fysisk oförmåga, och anpassningen berör inte övriga provskrivare.

I det här fallet ska rutinen för en flera tusen gånger större grupp anpassas till rigida idéer som en minimal minoritet kan men vägrar att rucka det minsta på.

Varför ska en fix idé vara så vördnadsbjudande bara därför att den har en religiös grund?

Idéer och praktiker är val som individer själva rår över och skulle vara högst förmögna att jämka med om de så vill, inte sociala funktionshinder där det övriga samhället måste göra en U-sväng för att undvika kollision.

Denna remarkabla anpassningsvilja från det offentliga bidrar förmodligen till att förstärka det problem som staten tror att staten löser.

Det är också ett spännande prejudikat som skapas.

Vilka anpassningar måtte då inte det offentliga villigt göra om tio gånger så många – hela 200 provskrivare – framför ett intensivt önskemål?

För att inte tala om när 2000 eller 20000 provskrivare ber om en specialrutin.

Hur ska det pusslet kunna läggas?

Mer läsning

Annons