Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krig är inte oundvikligt

Annons


Ett känt exempel är brittiske premiärministern Chamberlains välmenta "fredspolitik" gentemot Nazityskland 1938. Storbritannien offrade Tjeckoslavakien och en återvändande Neville Chamberlein ropade "fred i vår tid" till jublande människomassor på flygplatsen utanför London. Året därpå utbröt andra världskriget.

En kärvare linje mot Hitler redan efter machtübernahme 1933, vilket Winston Churchill förordade, hade möjligtvis förhindrat krigsutbrottet. Naiva fredsvänner (samt naturligtvis extremhögern) utpekade emellertid Churchill som "krigshetsare".

Skärpt krigshot mot Irak från USA:s sida kan i det här läget fungera fredsbefrämjande. Nämligen om Saddam Hussein tar sitt förnuft tillfånga och på ett övertygande sätt redovisar arsenaler och vapenfabriker för Hans Blix FN-inspektörer. Och/eller i allra bästa fall antar det amerikanska erbjudandet om en skyddad exil och abdikerar. I så fall en sann välgärning mot såväl världen som det irakiska folket.

Nervkrig är en svår politisk konst. Det är djupt olyckligt att president Bush och världssamfundet hamnat i otakt med varandra i Irakfrågan.

Statsminister Persson mfl motsvarande europeiska kollegor har naturligtvis principiellt rätt i kravet att USA inte får anfalla Irak utan FN:s samtycke.

Samtidigt är det uppenbarligen så, att Bushs vapenskrammel mer än någonting annat sätter skräck i diktator Saddam. Världssamfundet i övrigt vågar han gladeligen trotsa.

I det prekära nuläget spelar Tysklands och andra staters antikrigslinje tyvärr Saddam Hussein direkt i händer. Och därigenom kanske rentav ökar krigsrisken.

Det är utomordentligt önskvärt att USA och världssamfundet på nytt bildar gemensam front mot diktaturens Irak. Vilket förutsätter att de europeiska staterna först åter enas inbördes i frågan. Statsminister Persson uttryckte sig välgörande klart i den frågan i går.

Detta förutsätter två saker: Dels att George Bush lägger av sin

arroganta attityd gentemot FN. Även supermakten USA, numera "the one and only", måste respektera - inte domptera - världssamfundet.

Dels att FN på ett övertygande sätt åter sluter leden mot Saddam Hussein.

Bush har nu gett diktatorn i Bagdad ytterligare tid att tillmötesgå Hans Blixts vapeninspektörer.

Den fristen är inte bara ägnad Saddam Hussein - utan även USA och världssamfundet för att på nytt stärka fronten.

Att nu trappa ned pressen på regimen i Bagdad vore däremot en eftergift, som fastän skenbart fredsbevarande skulle fungera direkt krigsbefrämjande - på Saddams villkor.

Fredsbevarande nervkrig är i sanning en svår sak.

Mer läsning

Annons