Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konservativ vänsterseger

Annons

Vänsterpartiet går av allt att döma mot förnyad socialistisk fundamentalism. Förre vice ordföranden Johan Lönnroth varnar bittert för sekterism, sedan kongressen natten till fredagen röstat ned hans förslag till nytt, mer reformistiskt partiprogram av närmast vänstersocialdemokratisk karaktär. Sådana vänsterpartier, som definitivt lämnat kommunismen bakom sig, finns i flera europeiska stater.

Lönnroth tillhör dem, som länge varnat partiet för sterilt nej-sägeri i EU-frågan. Igår natt tog den konservativa nej-vänstern hem spelet. Lönnrothfalangen förlorade. Påpekas bör att partiets daladistrikt faktiskt stödde Lönnroths mer konstruktiva linje på kongressen.

Eljest nog så vänstervridna Dala Demokraten (s) luftar på ledarplats stora farhågor över vänsterpartiets nya vänstervridning. Tidningen befarar nämligen följande utveckling:

"...det kan bli som 1990. När v inte vill närma sig s, och exempelvis samregera med s som i andra länder, kanske s tvingas, eller vill, vända sig åt höger.

På våren 1990 blev det en s+fp-uppgörelse om den ekonomiska politiken."

Länskollegans analys är fullständigt riktig. Enda skillnaden oss emellan i detta heta ämne är att vi länge uppriktigt hoppats på vittgående samverkan på mittfältet mellan liberaler och socialdemokrater, medan DD bums hissat pestflagg och fördömt varje tanke på fraternisering med fienden på andra sidan blockgränsen. Blockpolitiken med därav betingad rödgrön regeringsröra har i länskollegans politiska redaktion sin kanske varmaste tillskyndare i riket.

I början av 90-talet diskuterade dåvarande statsministern Ingvar Carlsson och folkpartiledaren Bengt Westerberg en regelrätt regeringskoalition av sossar och folkpartister.

Carlsson berättar om detta i sin mycket läsvärda minnesbok "Så tänkte jag", som utkom i fjol.

Tidigare fp-ledaren Gunnar Helén har likaledes uppgett att Olof Palme berört koalitionsfrågan med honom vid tiden för 1970-talets fatala jämviktsriksdag, då utslagen emellanåt måste ske meddels särskilt införskaffad tombola, sedan kammaren voterat fifty-fifty.

Tankegångarna om samverkan s+fp öppnar nya, spännande politiska perspektiv. Tänk om Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg verkligen åstadkommit en sosse-liberal regering i början av 90-talet. Två politiska ledare med vittgående samsyn i vård-trygghets-och omsorgsfrågorna i spetsen för tvenne reformvänliga partier med likartad syn i Europapolitiken samt miljö- och energifrågorna.

Sverige kunde ha sluppit tio år av steril blockpolitik och rödgrön regeringsröra!

Vänstersocialister inom och utom SAP samt miljöpartiet fruktar självklart en socialdemokratisk spelöppning mot liberalerna på mittfältet. V och mp förlorar i så fall allt inflytande över regeringsmakten.

Endast rent fundamentalistiska fraktioner i rött och grönt inom de nuvarande stödpartierna hoppas i själ och hjärta på en sådan utveckling, som för deras del innebär att kompromissandet med regeringspartiet upphör och att de under tilltagande isolering kan odla sina sekteristiska lustar, lidelser och talanger.

En sosseliberal spelöppning på mittfältet fruktas lika självklart av den nuvarande parlamentariska högern i form av moderater, kristdemokrater och centerpartister, som i likhet med den socialistiska vänsterns klasskampsteoretiker ser blockpolitiken som näst intill sakrosankt.

Vi misstänker därför allvarligt att Dala Demokratens och den övriga, s-märkta partivänsterns envetna engagemang för konserverad rödgrön regeringsröra diskret delas av borgerliga högerkretsar, som heller inte vill veta av någon politisk förnyelse utanför blockpolitikens rigida ramar.

Rödgröna röran är nämligen en god garant för att ingen politisk förnyelse någonsin inträffar.

Konservativa krafter på alla kanter - förenen eder!

Rättelse:

I går, fredag, valde vänsterpartiets kongress planenligt Lars Ohly till ny partiledare. Valet skedde således inte under torsdagen, vilket vi i hastigheten råkade skriva i gårdagens ledarspalt. Vi tackar för påpekanden från flera uppmärksamma, uppringande läsare.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons