Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommentaren: Glasklart budskap

Annons

Vi var ett tusental människor som deltog i fredagens demonstration Falun för den utvisningshotade iranska familjen Riazat. Det kändes både mäktigt och uppbyggligt att så många människor, både ungdomar och äldre, mötte upp till manifestationen på Stora torget.

Riksdagsman Kenneth Johansson (c) höll ett bra tal. Budskapet var glasklart och möttes av applåder och jubel från den ungdomliga publiken, men också från oss äldre som har ännu större anledning att ifrågasätta den svenska flyktingpolitiken än de yngre.

Kenneth Johansson tog fasta på den orimliga situationen att flyktingar som kommit till vårt land för många år sedan får sina asylfall utredda i en så långsam takt att de redan blivit en accepterad del av det svenska samhället när de plötsligt får besked om att de ska utvisas.

Allt detta sker i ett samhälle som just har beslutat att Sverige inte ska ha några övergångsbestämmelser som ställer krav på medborgare från medlemsländerna i EU om de vill skapa sig en framtid i Sverige. Jag har mött många människor, både vänner, bekanta och helt okända, som kommit fram och kommenterat tidningens engagemang för familjen från Iran. Bortsett från ett par hotfulla samtal i telefon, har jag bara mötts av en mångfald av positiva reaktioner över vårt stöd till familjen Riazat.

När jag diskuterar med mina vänner och bekanta framstår en tydlig linje, vilken är identisk med innebörden i Kenneth Johanssons tal på torget: De flesta tycker att det är helt oförsvarligt att ett land som vårt först accepterar att flyktingar ges möjlighet till en fristad i Sverige för att efter två, tre eller fyra år ges besked om utvisning. Särskilt, som i familjen Riazats fall, att de utvisningshotade just blivit en del av det svenska samhället. De vuxna försörjer sig själva och deras barn finner sig väl tillrätta i det svenska skolsystemet. Jag erkänner utan omsvep att en och annan tår letade sig ner på mina kinder inför åsynen av alla dessa fantastiska ungdomars engagemang för sina utvisningshotade vänner från Iran.

I lördags, under 1 maj-tåget i Falun, kom jag på mig med att det hade varit intressant att se hur socialdemokraterna skulle ha agerat om ungdomarnas manifestation för sina iranska flyktingarna blivit en del av av arbetarröelsens demonstration och inte en egen aktion på valborgsmässoafton.

Finns det någon socialdemokratisk flyktingpolitik i Sverige?

CHRISTER GRUHS

Mer läsning

Annons