Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kolumnen: Domedagsprofeter har ingen jordmån

Annons

Ett av resultaten av Amerikanarnas framgångsrika krig mot Saddams diktatur var att kommunistpartiet kunde genomföra offentliga demonstrationer på Bagdads gator igen.

I Sverige demonstrerar samtidigt kommunisterna mot USA...

Jag påstår naturligtvis inte att kriget är helt rättfärdigat eller kan bedömas som långsiktigt framgångsrikt bara genom att tidigare förtryckta partier och rörelser kan börja agitera fritt igen, men nog borde delar av den svenska vänstern i vart fall känna sig lite frustrerade av händelseutvecklingen.

Såväl inom vänsterpartiet som hos moderaterna pågår nu kraftmätningar mellan mittenfolket och ytterkantsförespråkarna. Inom båda partierna finns gott om "renläriga" som framför allt vill att partierna bjärt ska avvika från den socialdemokratiska samhällsmodellen.

Jag ska inte förneka att demokratin i vart fall i samband med valrörelser kan vitaliseras om väljarnas olika valalternativ inte är alltför lika varandra. Men politiken är ju ingen bransch vilken som helst där olika varumärken konkurrerar med varandra.

Även om vårt samhälle har betydande brister här och där och det därför ständigt finns behov av förändringar och reformer så domineras politiken och samhällsdebatten av en omfattande saklighet. Domedagsprofeter och samhällsomstörtare har helt enkelt ingen god jordmån i ett samhälle som vårt.

När styrelseskicket stundom visar tecken på förfall inom vissa områden så skickar väljare och media starka signaler av missnöje och misstroende in i systemet och tvingar på så sätt fram förändringar.

Sålunda röstade väljarna exempelvis in Ny Demokrati i riksdagen eftersom valmanskåren upplevde att de stora partierna mörkade i integrations- och invandrarfrågor. Bert och Ian blev dock inte långvariga i parlamentet eftersom de saknade de kvalitéer som ett politiskt ledarskap behöver. De politiska utnämningarna till Sveriges radios styrelse visade sig heller inte hålla måttet och genom en media-

storm försvann hela styrelsen och på liknande sätt får höga chefer inom Stockholms lokaltrafik lämna sina jobb sedan de beslagits med överdriven girighet.

Jag tror heller inte att överdrifter och enögdhet kommer att löna sig i folkomröstningskampanjen om euron. De debatter jag hittills deltagit i och lyssnat på stärker mig därför i min tro på en seger för ja-sidan. Vem kan till exempel tro på att den valuta som nu används av 300 miljoner människor i Europa kommer att leda till massarbetslöshet och demokratins undergång?

I verkligheten är det ju så att vi redan är med i EMU: s två första steg. Vi har samma inflationspolitik, samma restriktioner mot stora offentliga budgetunderskott och vår riksbank är redan oberoende av direkt politisk styrning. Det vi ska folkomrösta om den 14: e september är om vi dessutom ska ersätta våra kronor och ören med euro och cent samt gå med i samma europeiska centralbank som redan styr exempelvis Finlands penningpolitik. Att säga ja till euron är således inget särskilt revolutionärt utan innebär i stort att vi fortsätter på ett utvecklingsspår där politiken steg för steg förändras för att bättre kunna stå emot valutachocker och spekulationer på marknaderna.

Nej-sidans dramatiska överdrifter och påståenden kommer därför inte att stå pall för väljarnas kritiska granskning. Framförallt kommer kraften i nej-sidans argument att falna när folk ställer sig frågan om det verkligen är troligt att en sansad person som Göran Persson verkligen vill leda Sverige mot fattigdom och elände?

Å andra sidan är ju inte euron på något sätt en frälsarkrans för den svenska ekonomin eller demokratin, utan i stort sett bara en anpassning till en förändrad värld och nya sorters kapitalflöden. Och det är gott nog tycker jag.

WIDAR ANDERSSON

Mer läsning

Annons