Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kolumnen: Alltid lika aktuella fabler

Annons

Jag läser Aisopos fabel "Katten och fåglarna" och det slår mig hur aktuell den fortfarande är - inte minst apropå kriget mot Irak under de allierades slogan "Frihet åt Irak".

Jag återger fabeln: "En katt hade fått höra att några fåglar som bodde tillsammans var sjuka. Strax förklädde han sig till läkare och utrustade sig mycket omsorgsfullt med allt vad yrket tillhör. Därpå tågade han iväg till fågelhuset, knackade på dörren och frågade hur det stod till. "Jo tack", blev svaret, "det är ingen fara med oss, om du bara ger dig iväg så snart som möjligt." Efter fabeln får man läsa sensmoralen: "De illasinnade må förskapa sig hur mycket som helst - de kloka ser ändå vad de går för."

Det är väl ingen som vill att den nuvarande regimen i Irak ska bestå, men "boten" för landet har redan kostat och kostar mycket lidande och vilken lön räddarna tänker ta är ovisst.

En stor fabelsamling tillskrevs Aisopos som levde på 500-talet före Kristus. Det märkliga är att han själv inte nedskrev sina djursagor, men han måste ha berättat dem så ofta att de ändå blev knutna till hans person. Jag läser vad Gerhard Bendz skriver (i Norstedts Litteraturens världshistoria) att fabeln i stort sett var de fattigas och förtrycktas protest mot de rika och mäktiga. Man förstår Aisopos engagemang när man tänker på att han själv var slav - på ön Samos.

I fablerna lär man sig att det är styrkan och makten som rår. Och om man inte kan undvika olyckan, så kan man åtminstone göra allting lättare med ett skämt.

Men den svage har e t t vapen - listen. Fablerna visar på allmänmänskliga dygder och svagheter, vilket helt säkert är anledningen till att de blivit så populära.

Andra diktare tog upp fabelformen efter Aisopos: Phaedros, som var romare, och så småningom fransmannen La Fontaine på 1600-talet.

Åter till Aisopos: Lejonet har den största makten av alla djur. En vildåsna och ett lejon gick på jakt. Åsnan jagade upp bytet och höll det fast till dess att lejonet hann fram för att döda det. När bytet skulle delas sa lejonet: "Den första av dessa delar tillkommer mig, därför att jag är djurens konung. Den andra delen är också min, ty eftersom vi är två har jag rätt till hälften av vad som är kvar. Vad den tredje angår, så vill jag bara säga, att om du understår dig att äta upp den, så lär du bittert få ångra det." Och sensmoralen blev: "Sådan är den rättvisa, som de stora skipar åt de små."

Det är sällan ett lyckligt slut i dessa fabler, men någon gång vinner den underlägsne, som i den bekanta sagan om harens och sköldpaddans kapplöpning. Sköldpaddan segrar mot alla odds eftersom haren i sitt övermod tog sig en lur på vägen - och försov sig!

En annan fabel berättar om en grodas storhetsvansinne. Hon hade fått för sig att hon var en mäkta stor läkare och bad alla djur att komma till hennes hem i träsket. Hon förkunnade att hon var en lärd doktor, som kände till all världens läkemedel. Men en räv frågar: "Hur kommer det sig att du som kan bota alla andra inte kan bota dina egna ben, utan hoppar omkring som en lam och ofärdig?" Och därav ordspråket "Läkare, hjälp dig själv!"

Var och en som läser Aisopos fabler får strax associationer till nutida företeelser.

Vad som syntes tänkvärt för 2 800 år sedan är slagkraftigt också i dag.

KATARINA EHNMARK

Mer läsning

Annons