Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kd under fyra procent

Annons

Alf Svensson blev med åren en folkkär politiker med utomordentligt bra framtoning i tv-mediet. Kristdemokraternas valframgångar under 90-talet berodde framför allt på att Svensson var betydligt populärare än det parti han ledde. Svensson, inte kd, knep mängder av röster utanför de kristna väljarskarornas glesnande led.

Många aktiva kristdemokrater reagerade på Svenssons tämligen auktoritära ledarskap och tendenser till enmansteater och förväntar sig förnyelse under Hägglund. Förnyelseivrarna har nog inte helt klart för sig att partiets sensationellt goda opinionssiffror under 90-talet framför allt berodde på Svenssons personliga väljarpopularitet och inte så mycket på kristdemokraternas program, ideologi och förda politik.

Samma fenomen med en färgstark ledares betydelse kan studeras även hos vänsterpartiet, där väljargunsten sviktar och fraktionsstrider hotar alltsedan karismatiska Gudrun Schyman av välbekant anledning skildes från partiledarposten.

I båda partierna finns en "fundamentalistisk" falang som kräver att budskapet, det kristna respektive det socialistiska, ska stå i centrum. Vilket båda partiernas realpolitiker och taktiska expertis vet är nog så farligt.

Kristdemokraterna riskerar bakslag om partiet alltför mycket förknippas med frikyrkan i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet, då detta har en avskräckande effekt på mer sekulariserade väljare. Alf Svensson, själv pingstvän, klarade av tvåspråkighetens svåra konst och tillfredsställde såväl sekulariserade som starkt religiöst engagerade väljare.

En garvad politiker som Hägglund är naturligtvis väl medveten om dilemmats art och natur. I installationstalet i lördags nöjde sig den nye partiledaren med att tala om etik i allmän, inte specifikt kristen, betydelse.

Han har tidigare tillhört pingströrelsen men lämnat denna. Som andlig hemvist nämner han numera Svenska kyrkan. Därmed får detta på pingstkyrkligt initiativ tillkomna parti återigen en ordförande som inte är frikyrkoman. Kristdemokraternas förste ordförande, Birger Ekstedt, var präst i Svenska kyrkan - och därtill reservofficer. Två meriter som väckte både förundran och bestörtning hos fromma fraktioner för 40 år sedan då partiet bildades.

Pingstledaren Levi Pethrus, som var starkt pådrivande vid starten 1964, tycks ha varit särskilt angelägen om att få fram en partiledare som inte var pingstvän, på det att "vanliga väljare" och så kallade statskyrkokristna icke måtte avskräckas.

Partiets "fundamentalistiska" falang, med EU-parlamentarikern Lennart Sacrédeus i Mora som språkrör, gör nu framstötar om mer specifikt kristna värden och dito konservativ moral i budskap och verksamhet. Här finns uppenbarligen en opinion inom partiet att mobilisera mot den nya partiledarens mer allmänpolitiska linje.

Den fortfarande lindrigt karismatiske och föga folkkäre Göran Hägglund löper uppenbar risk att varken gå hem hos sekulariserade, "vanliga" väljare eller hos de i anden brinnande, kristet engagerade väljar- och medlemsgrupper som traditionellt bär upp partiet.

Framgång förlåter emellertid det mesta i politiken. Om Hägglund lyckas vända den nuvarande alarmerande opinionstrenden och nå ett hyggligt valresultat om drygt två år, accepteras han av partiet.

Ett förlustval däremot medför att partiets realister kräver en mer karismatisk partiledare som går hem hos vanligt folk medan Sacrédeus och fundamentalisterna med minst lika stor, sannolikt större, emfas förklarar bakslaget med att den kristna, kulturkonservativa moralsynen hamnat på undantag i valrörelsen. Två motstridiga förklaringar till samma nederlag.

Tuffa tider väntar den nye partiledaren.

Mer läsning

Annons