Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karikatyr och tonläge

/
  • Statsminister Fredrik Reinfeldt behövde inte förta sig i årets första partiledardebatt. Främste opponenten, Socialdemokraternas Håkan Juholt var säkert inte oförberedd, men saknade glöd och stringens.

Annons

Det borde inte vara möjligt för en statsminister att komma undan en rejäl granskning i en partiledardebatt i Sveriges riksdag så enkelt som att påstå att oppositionens enda argument är karikatyrer och ett högt tonläge. Så blev det i går. Fredrik Reinfeldt talade om arbetslinjen, behovet av inflytande i Europapolitiken utan att ansluta Sverige till skuldkrisen och att värna de offentliga finanserna. Det räckte den här gången. Främsta skälet var att främste opponenten, Håkan juholt (S), kom lågmäld och stukad. Det blev ingen normal partiledardebatt.

Socialdemokraternas inre kris efter Juholts fadäs i Sälen och den interna kritiken efter hans upphöjelse av Urban Ahlin i partihierarkin, manifesterades av en S-ledare, tomhänt på konkretion om den egna politikens innehåll. Socialdemokraternas uppräkning av infrastrukturåtgärder blev en repris på reprisen. Därför föll också några vassa passningar till statsministern om utförsäljning av svensk välfärd till marken. Reinfeldt manövrerade sig skickligt bort från ämnet med konstaterandet att det fortfarande finns ett 50-tal bolag i statlig ägo som inte är till salu.

Jonas Sjöstedt (V) som nu gjorde debut i partiledardebatten, kom visserligen till Juholts undsättning, både i form av en öppen inbjudan om ett allmänt samarbete i riksdagen och kring motståndet av utförsäljningen av samhällsnyttig verksamhet. Men inbjudan togs emot endast halvhjärtat. Kanske var det deras olika uppfattning i synen på EU som gjorde att Socialdemokraternas ledare passade.

En annan slutsats är att Juholts tankar denna dag långa stunder befann sig utanför riksdagshusets väggar. Nu fick Sjöstedt göra sitt eget race. Vad vi kommer att minnas av hans första debatt på den här nivån var att han blev ett eko av sin företrädare i sin misstro mot det europeiska samarbetet och en het önskan att åstadkomma en arbetstidsförkortning.

Gustav Fridolin (MP) valde att kritisera både regeringen och oppositionen, regeringen för bristande insatser mot att bekämpa den 23 procentiga ungdomsarbetslösheten och Socialdemokraterna för att partiet gjort upp med regeringen om signalspaningslagen. På nytt reste han också krav på mer personal till skolan, vården och äldreomsorgen. Genom sin "mer-till-allt-politik, i stället för att anvisa prioriteringar, blir Fridolin i sådana här sammanhang svår att ta på allvar.

Mer läsning

Annons