Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaos föder nytt

Annons

Häromkvällen visade SVT:s Aktuellt att 17 procent av alla sysselsatta i Sverige var frånvarande en vanlig arbetsvecka. Vi har visserligen en av världens högsta sysselsättningsgrader på ungefär 77 procent, men samtidigt är frånvaron nära nog dubbelt så hög som EU-ländernas genomsnitt på nio procent.

Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson har räknat ut att vår samlade produktion (BNP) skulle öka med 200 miljarder per år om frånvaron minskade till EU-nivå. Med nuvarande skattetryck innebär det att den offentliga sektorn skulle kunna kamma in 140 miljarder ytterligare till vård, skola och omsorg.

I dag finns också en stor politisk enighet om att antalet arbetade timmar måste öka. Över huvud taget är den låga arbetstiden kanske det gamla Europas största problem. Upp mot en fjärdedel i yrkesverksam ålder är frånvarande varje arbetsdag.

Det gör att belastningen på trygghetssystemen blir oerhört hög och i längden svår att bära för dem som arbetar. Men det innebär också att en stor del av sysselsättningen flyttar till andra delar av världen.

Situationen har blivit så prekär att moderaterna och LO numera är överens. I liknande ordalag kräver de en särskild arbetsmarknad för dem som inte längre klarar pressen efter alla rationaliseringar. Lågproduktiva jobb, som går till långtidsarbetslösa, bör få rejält sänkta arbetsgivaravgifter.

Moderaterna har också tagit intryck av kritiken från LO och analyser i medierna och anser numera att även efterfrågan måste höjas för att arbetslösheten ska gå ner. Det räcker inte att sänka skatter och bidragsnivåer för att göra det mer lönsamt att arbeta. Ökat utbud av arbetskraft är i sig inte tillräckligt, om det ska finnas några lediga jobb att börja på.

Regeringen anklagas från alla håll för att göra för lite åt arbetslösheten. Och kaos tycks råda på Ams, där sitter arbetsförmedlarna fjättrade vid datorerna eller på interna möten i stället för att prata direkt med arbetsgivare och arbetslösa.

Lägg därtill att KI:s budgetbarometer i veckan visade att konjunkturen nu nått sin topp. Det kan alltså mycket väl visa sig att vi för första gången i modern tid haft en högkonjunktur som inte lett till ökad sysselsättning.

Här krävs alltså nya grepp om antalet arbetade timmar ska öka och välfärden räddas. Om det gick att börja om från början skulle sannolikt skatterna för dem som tjänar minst vara betydligt lägre. Att det måste bli mer lönsamt för den gruppen att arbeta jämfört med att avstå finns det i dag utbredd samstämmighet om i ekonomkåren. Från LO till moderaterna.

Problemet är att det är ofantligt dyrt att göra en radikal skattesänkning i botten av skatteskalan. Moderaternas chefekonom Anders E Borg har skissat på en reform, där den lägsta skatten är tio procent och där de flesta låginkomsttagare betalar 20 procent. Att genomföra den skatteskalan kostar 80-90 miljarder, nästan dubbelt så mycket som moderaterna nu föreslår i skattesänkningar.

Att sänkta ersättningsnivåer dessutom skulle utgöra en stor del av betalningen gör naturligtvis saken ännu omöjligare. Den försämringen är ju socialdemokraternas främsta angreppspunkt mot de borgerliga inför valet.

Så före valet nästa år kommer inget att hända. Men kanske sedan. Inom det etablerade partiväsendet tycks övertygelsen fullständig om att åtminstone ett feministparti och ett sjukvårdsparti (möjligen i sällskap med junilistan) kommer att ställa upp i riksdagsvalet.

Samtidigt riskerar ett eller ett par av de nuvarande partierna att åka ur. Den i dag cementerade blockpolitiken kan därmed falla samman eftersom ingen sida har majoritet. I det läget finns det bara två partier som kan få egen majoritet om de samarbetar, nämligen socialdemokraterna och moderaterna.

Blir det riktigt allvarligt och landet hamnar i stora problem kan det tvinga fram en finsk lösning. Särskilt om de blockeringar som finns kring Göran Perssons ledarstil är ur världen eftersom han avgått.

Då kan en verklig skattereform riktad mot låg- och medelinkomsttagare bli det stora slagnumret för den oheliga alliansen av s och m. Ska vi säga 2008?

Spekulativt, ja visst. Men vem vet. Ur kaos har stigit de mest oväntade lösningar.

CHEFREDAKTÖR

Mer läsning

Annons