Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julafton-årets längsta dag...

Annons

Vi tog bort adventgranen förra lördagen. Då hade de flesta granbarren hamnat i julgransfoten eller på golvet. Det var en välgärning för alla inblandade, när det torkade trädstycket fick gå till återvinning.

Det var också under förra veckan jag konstaterade att det mesta nog skulle bli sig likt under julhelgen. Ändå kände jag att det var något som fattades mig.

Nu vet jag vad saknaden kom sig av: Ingen av oss i familjen ska spela nyårsrevy och plötsligt har vi fått timmar, dagar och veckor av fri tid som borde utnyttjas till något kul och berikande.

Hur hann vi, framför allt kvinnan jag lever med, sköta jobbet, förbereda julen och samtidigt mer eller mindre bo i revylokalen under de sista decemberveckorna?

Ingen av oss minns hur vi utnyttjade de lediga dagarna när revygänget senast gjorde ett frivilligt uppehåll. Men det är kanske inte så konstigt. Det är ju åtta år sedan som revyn senast tog en paus.

Någon paus har inte hustrun unnat sig i år. Det är ett fejande dagen i ända. Det tar på krafter och humör. Så när jag skulle visa mig från den jämställda sidan och tog in granen för vidare hantering, drevs äktenskapet mot ett haveri.

Jag fick nämligen julgranen för mig själv i tre minuter, men den ville inte stå rakt, trots att jag hade både såg och sekatör till min hjälp. Jag kortade trädet i båda ändar, men granen lutade i alla fall. Just som jag satte sågbladet mot trädstammen för ett avgörande ingrepp, kom hon, hustrun alltså, rusande. Hon agerade beslutsamt och hade ett högt tonläge, trots att morgonen var tidig.

Incidenten vid granen avslutades med att jag avväpnades sågen och beviljades omedelbar körorder till jobbet. När jag sent i går kväll återkom till det julpyntade huset, möttes jag förstås av en vacker och välklädd gran. Sågen och sekatören hade försvunnit och jag valde att inte göra någon efterlysning. Friden var ju återställd.

Julafton i byn Forsen innebär förmåga att förbereda årets längsta dag. Redan häromkvällen såg jag de två första tomtarna på byvägen. Innan släkt och vänner dyker upp för middagssamvaro har vi nog haft ännu något tomtebesök.

Förmiddagens huvudsyssla är att fixa och dona allt inför nattens ljuständning. Både gårdsplan och byväg ska klockan två på juldagsmorgonen lysas upp och förenas med bygdens mångfald av marschaller. Samtidigt släcks den kommunala gatubelysningen.

Under ett lunchsamtal i Falun i veckan förundrades både jag och barndomskamraten Jan Åkerström över att seden i Björbo överlever. Jans försäkran om att byn Holan i natt ska lysas upp som aldrig tidigare, tack vare inflyttningen av ett par unga familjer, innebär att jag tar genvägen över älvisen för en inspektion.

Under den nattliga vandringen hinner jag kasta en blick åt Handbacken och skänka Catharina och Stig och deras familj en särskild tanke. Första julen efter att ha förlorat en ung familjemedlem kan beskrivas endast av dem som drabbats.

Familjens gårdsplan kommer inte att lysas upp av några marschaller i år. Traditionen bryts när gården drabbas av sorg.

Som nattflanör möter jag många bekanta, inte minst hemvändare som kombinerar motionslust med önskan om att återse vännerna i bygden.

Vi önskar alltid varandra en God Jul!

Det är självfallet också ett budskap till tidningens alla läsare!

CHRISTER GRUHS

Mer läsning

Annons