Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jens Runnberg: Imponerande enögd marxism när tillnyktrad Greider läxar upp vänstern

Annons

Marxismen förlorade idékampen och dess teser falsifierades grundligt. Kapitalismen är de fattigastes veritabla välståndsskapare - en miljard människor över hela världen har lämnat den absoluta fattigdomen bakom sig bara sedan millennieskiftet och FN förutspår världsfattigdomens snara utplånande.

Tiondelen med lägst inkomster i Sverige har fått se dem öka rejält (med runt 30 procent inflationen borträknad!) under samma tid och denna tiondel har aldrig haft så hög levnadsstandard som idag.

Men bland höger- och vänsterpopulister finns röster att hämta i den gemensamma berättelsen om att något har gått sönder.

En spillra marxister närmar sig den svenska och internationella samtiden med en grundmurad övertygelse om att den som inte ser hur allt länge bara blivit sämre och sämre helt enkelt inte tittat på rätt sätt.

De försöker putsa upp det anfrätta analysverktyget till det skinande 1800-tal det verkade kunna förlänga innan kombinationen välfärdsstater och marknadsekonomi å ena sidan, och socialismens världsomfattande fiasko å andra sidan, helt fick Marx att vittra av gravrost där han befinner sig på historiens tänkares sophög.

Högerpopulismen är en farsot som sprider sig över hela västvärlden och att Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider (S) skulle vara en av dem som förordar ren vänsterpopulism som motgift slutade vara en nyhet redan när han i skarven mellan 1980- och 1990-tal (i offentligheten på den tiden mer en fin poet än en demagog för döva öron) i DN förde fram sig själv som lämplig motdebattör till sin egen finansminister.

Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider (S).Foto: Anders Abrahamsson

Debatt- och analysboken Populistiska manifestet (Natur & Kultur), som Greider skrivit med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg hör till den viktigaste politiska litteratur jag läst på senare år, trots dess genomgående ihåligt ekande molltonart från en Marx som bara går som ett nostalgiskt spöke genom nutiden.

Jens Runnberg räknar med ett stort genomslag för Göran Greider och Åsa Linderborgs nya debattbok.

Duon orienterar sig skrattretande ofta som i det stående skämtet bland oss som gjort värnplikt i fält: "När kartan inte överensstämmer med terrängen är det kartan som gäller".

I några av sina utgångspunkter i bokens 151 numrerade teser är Greider mer häpnadsväckande fel ute än i andra:

Som i 12 och 41, att ojämlikhet i USA och Europa numera ses som den viktigaste politiska frågan (där duon inte ens förmår skilja inkomst, förmögenhet och tillväxt åt i resonemangen), i 26 där högerpopulisten enkelt påstås kunna vinnas till vänsterpopulism genom att man i samtal lanserar "den sociala jämlikhetsidén", i 33 och 101 där svenska journalister påstås luta kraftigt åt höger (inom opinionsjournalistiken har AB:s ledarredaktion på senare år haft dubbelt så många läsare som DN, EX, SvD tillsammans!), i 61 där alla påstås föredra egenförsörjning framför bidrag och att slippa arbeta, i 68 där nyliberalism är roten till islamistisk radikalisering i Mellanöstern och Akilovs Stockholmsattentat, i 86 där individuell lönesättning undergräver demokratin...

Så där håller det på.

Bara tok.

Den som bara har en hammare i verktygslådan ser spikar överallt.

Vad är det då som gör att boken trots den imponerande konsekvensen i att vilja få fyrkanter att passa precis i runda hål utgör en sådan ögonöppnare, en sådan nollpunkt för en ny vänsterpolitik efter den flyktingvåg hösten 2015 som fått sådana stora följder på ett flertal samhällsområden?

Jo, det är klarspråket, uppgörelsen med identitetsvänsterns återvändsgränd, insikten om att arbetarklassen inte utgörs av några kulturradikaler, lanseringen av det som kan beskrivas som projektet "Rädda välfärden-i-en-nation" och den i Greiders fall (Linderborgs linje har varit mer fast) anmärkningsvärda acceptans för tidigare inhumana utgångspunkter han nyss begärde ministrars avgång för att de ens vågade antyda.

Greider har svängt 180 grader!

LÄS MER: För Greider är makten och systemen alltid viktigast

Greider/Linderborg trevar omkring i sin nationella yrvakenhet, moraliskt och politiskt fjärran från det krav på migrationsministerns omedelbara avgång som Greider uttalade 2013.

Vänsterpartister kommer att avsky Populistiska manifestet.

"Moderaten Tobias Billström hade helt rätt när han började diskutera volymer i flyktingmottagandet och jag hade åt pepparn fel. Jag beklagar det bedrövliga brunsmetande jag ägnade mig åt i åratal", borde Greider ha skrivit, gärna med tillägget att han som redaktör gav utrymme åt några av de värsta identitetspolitiska självmålen i seriös press, när rasteorier marscherade in i vänstern på bred front för en handfull år sedan.

LÄS MER: Den rasifierade Hanif Bali är ett offer för vitheten

Det gör han inte men att han har den intellektuella spänsten att tänka om är mycket hedersamt av honom. Direkt imponerande, faktiskt.

Greider har aldrig präglats av några realpolitiska anfäktelser (i tes 4 uppmanas politiker strunta i budgetar och betrakta "reformutrymme" som ett ideologiskt begrepp) men medger här (tes 133) att en bra debatt med SD bör sikta på andra inslag än invandringen "och frikoppla den från fascismen som ideologi, för annars är man inte riktigt hederlig".

Här lämnade halva Vänsterpartiet lokalen i protest.

Sedan problematiserar han mångkultur (128), postkolonialism (129) (här gick kultureliten), hädar mot FN:s föråldrade flyktingkonvention (124) (hej då #låtdeungastanna plus #vistårinteut) och konstaterar att delar av fackföreningsrörelsen i USA av lättförklarliga skäl stöder Trumps America First (147) (där gick LO).

Han gör det sannerligen inte lätt för sig, Greider som bara för något år sedan utan djupare eftertanke skulle sammanfattat sin politik under parollen "allt åt alla!".

Läsningen leder till en viss svindel när Greider nu öppet medger (122) att arbetarrörelsens kulturradikala projekt trycks ned från dess elit mot en i flera avseenden konservativ arbetarklass, på områden som invandring, homosexualitet, miljö och klimat, jämställdhet och familj, kriminalitet och synen på att leva på bidrag - "allt det här gör att många i arbetarklassen ser högerpopulismens konservativa förslag som rationella lösningar på det som upptar dem"!

För Greider och Linderborg landar inte omprövningen av den grund från vilken vänsterpopulismen bör utgå i framtiden i många konkreta förslag.

Men helt klart är att den nya föreställningen om nationalstaten som den enda kraft som kan matcha den för dem alltid onda kapitalismen kommer att tas på allvar i den fortsatta idéutvecklingen i de folkrörelser som i decennier haft stor respekt för vänsterpressens två största namn.

Det är en alldeles utmärkt debattbok Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg varit med och skrivit.Foto: Jens Runnberg

Mer läsning

Annons