Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Visioner i all ära – men varför inte byta lamporna så att vi slipper signalfel utanför Avesta?

Annons
Isobel Hadley-Kamptz är ledarskribent på oberoende liberala Dalarnas Tidningar.

I förra veckan, efter spårfel, kollapsat biljettsystem, stillastående och inställda tåg, ja kort sagt en helt vanlig vecka i Sveriges järnvägsnät, presenterade regeringen sin infrastrukturplan för 2018-2029. I planen utlovades ännu mer pengar till underhåll och specifikt 8 minuter snabbare resor på Dalabanan. Det är inte konstigt att folk ändå blev lite glada.

I dag är inte ens 80 procent av svenska långdistanståg i tid, och i genomsnitt är förseningarna 30 minuter långa. Dalarna ligger sämre till och har större förseningar till både Falun, Borlänge och Mora än rikssnittet.

Det här är ohållbart av flera skäl. Ett är förstås att människor tvingas offra arbetstid eller tid med barnen på att sitta på försenade tåg, men ett större dilemma ligger i hur vi inte längre vågar lita på tåget som transportmedel.

I ett läge där alla vet hur akut vi måste minska vår användning av fossila bränslen är det ohållbart att de koldioxidmässigt överlägset bästa transporterna är så opålitliga. För om människor ska fås att flyga mindre och köra mindre bil, vilket vi måste göra för mänsklighetens överlevnad, måste det finnas alternativ.

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Det blir småpengar till Dalarna, men planen är ändå ganska bra – särskilt viktigt är löftet om "åtta minuter"

För någon vecka sedan lyssnade jag på miljöpartisterna Jakob Dalunde och Karin Svensson-Smith som ville öka tågresorna ut till Europa. Ett sätt vore att öppna upp alla EU:s separata tågbokningssystem. Släpper man all nödvändig information fri via så kallade API:er kan enskilda företag bygga biljettbokningstjänster där man direkt på ett ställe kan leta efter och boka en biljett från exempelvis Falun till Paris.

För flyget finns ju sådana tjänster sedan länge, där man inte själv måste leta passande byten och avgångstider på krångliga hemsidor utan bara söker på varifrån man vill åka och vart. Om ett flyg sedan blir försenat så att man missar anslutningen ansvarar flygbolagen för att man får en ny biljett på ett annat flyg. Inget av det här finns i dag för tågen.

Självklart borde det finnas. Visst behövs då avtal mellan bolagen om ansvar, men EU kan enkelt kräva att de frigör den data som är nödvändig.

Nu finns förvisso andra hinder på vägen till att strömlinjeforma EU-tågen, som krångliga regler om att all personal måste kunna nationella språk i länder de åker igenom, el- och signalsystem som inte kan prata med varandra, märkliga fackliga krav på att just tågpersonal måste få sova varje natt i sitt eget hem och alltså inte kan övernatta på resmålet.

Jag är också helhjärtat för mer internationellt tågresande. Människor älskar att resa, och bra tåg är ett minst lika roligt alternativ som flyg. Själv drömmer jag sedan länge om att åka tåg genom Alperna och eftersom jag av klimatskäl tyvärr inte längre flyger är EU-tåg en förutsättning för fortsatta utlandssemestrar rent privat.

Men ibland hamnar vi, precis som i diskussionen om höghastighetståg i Sverige, i planer som är så högtflygande att man glömmer den dystra ofungerande verkligheten. Vi måste kunna driva båda frågorna samtidigt, och ständiga signalfel utanför Avesta är sannerligen inget argument mot EU-tågen, men i människors vardag blir det svårt att greppa.

Jag frågade MP:s Karin Svensson-Smith om det här, och hon höll med om att det blir ett dilemma. För att lösa de svenska frågorna, och få tågen att fungera i närtid krävs också tristare, byråkratiska lösningar. Hon säger att Trafikverket måste ha en sammanhållen kompetens om just järnvägsfrågor, och att underhållet måste skötas med större effektivitet.

Ända sedan 2007 har kostnaderna för järnvägsunderhåll ökat dramatiskt. Men enligt Riksrevisionen är nästan ingenting mindre kostnadseffektivt än järnvägsunderhållet, om man väger pengar mot utförda reparationer. På grund av upphandlingar, överklaganden och annat tar det också omkring två år innan utdelade medel används.

Tågen i Dalarna har i genomsnitt större förseningar än i resten av landet. Foto: Maria Åkerblom

I Sverige läggs heller nästan ingenting på förebyggande underhåll, som att byta lamporna innan de går sönder. I stället får passagerarna sitta där med signalfel. Det här ger farhågor om de utlovade pengarna i den nya infrastrukturplanen, när kommer de ens att användas, och hur mycket kommer att gå till faktiskt underhåll snarare än försvinna på vägen?

För att få reda på varför svensk järnväg egentligen fungerade så pass dåligt tillsatte dåvarande alliansregeringen 2013 en utredning om järnvägens organisation. Utredaren Gunnar Alexandersson arbetade i drygt två år och tog fram ett gediget material om hur spårtrafiken i Sverige skulle kunna förbättras.

Tyvärr tyckte den nu utbytta infrastrukturministern Anna Johansson inte att utredningen var intressant nog att ens skicka ut på remiss för vidare hantering, utan lade alltihop i en byrålåda. Nu har regeringen i stället tillsatt en ny utredning om järnvägsunderhåll, något som alltså i huvudsak redan utretts.

En liten sak som därför fortsätter är att tåg går på spår som har så dåliga strömavtagare att man vet att ledningar riskerar att rivas ner. Det är Transportstyrelsen som godkänner tågen, och de har inget uppdrag att säkra infrastrukturen. Därför har Trafikverket ingen rätt att säga nej.

Bara att åtgärda sådana små saker skulle omedelbart kunna göra tågresor mer pålitliga. Men man får inga rubriker eller klick för fungerande myndighetshantering. Det är synd, eftersom åtgärderna skulle behövas i dag, inte år 2029, 2035 eller när nu nya tjusiga tåglinjer skulle kunna vara i bruk.

Vi måste ha visioner om spårtrafiken, men det är något trist tidstypiskt i att politiker struntar i om organisationen fungerar. De står hellre på perronger och lovar ut nya miljarder.

En gång var Sverige bäst på i världen på effektiv byråkrati. I dag sitter vi i stället stilla på ett spår ute i skogen för att ingen tänkte på att byta en lampa i tid.

Mer läsning

Annons