Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Alla dessa sexövergrepp visar att det inte går att lita på män

/

Annons

Inte en dag går just nu utan att man får nya exempel på vad män tycker att de har rätt att göra mot kvinnor.

Inte en dag utan nya berättelser om anonyma män, om namngivna män, om män till höger, män till vänster, män med mycket makt, män med liten makt.

De kommer i vanliga nyheter, i #metoo, i verkliga livet.

Den kvinnliga IT-vd:n som plötsligt fick snuskiga sms av en man i styrelsen.

Mannen som bröt nacken på kvinnan som sade nej till hans frieri.

Den 16-årige killen som misshandlade tjejen som gjorde slut med honom och skickade nakenbilder på henne till hela skolan.

Det sista där hände en dotter till en god vän. Han försöker nu stötta henne i att inte känna att det är hennes fel. Kvinnor har ju annars en tendens att bära skammen själva över sådant de utsätts för av andra.

När jag läste 456 kvinnors ord om vad män inom svensk teater gjort mot dem mådde jag fysiskt illa och var tvungen att pausa, andas.

Jag läste vidare, om män som tvingar unga kvinnor att hålla i deras kön när de urinerar, om män som försöker tvinga sig på 13-åringar, som hotar med våld, som tjatar om sex, som tar för sig av kvinnors kroppar utan att omgivningen gör ett endaste dugg mer än att ursäkta och skyla över.

På jobbet!

Detta måste alltså kvinnor leva med.

Jag är så tacksam för att de här berättelserna äntligen kommer fram, att de äntligen lyssnas på snarare än viftas undan. En enskild kvinna har som bekant oftast mycket liten trovärdighet i dessa frågor, men hundratals, tusentals kvinnor är svårare att bortförklara.

Samtidigt blir sorgen i kroppen bara tyngre. Jag vaknar på natten med ångest. Alla dessa män som uppenbarligen inte ser oss som likvärdiga människor.

Namngivningarna gör det ännu värre. Jaha, han som jag tyckte verkade så trevlig, han som är så rolig, han som är så begåvad.

Han också.

Ni också.

Ett helt hav av Brutus-gestalter att drunkna i.

För även om jag intellektuellt vet och förstår att det faktiskt inte är alla män som beter sig såhär så är det för många för att man emotionellt ska kunna lita på det.

Hur ska vi kunna veta vilka män som kommer acceptera ett nej även om man kanske flirtat och druckit ett glas för mycket?

Hur ska man kunna veta vilken kollega som kanske är rar och trevlig mot dig men som är ett veritabelt svin mot henne; den unga nyanställda?

Jag har förstås alltid vetat att sexuella trakasserier och sexuellt våld är vanligt, nästan alla kvinnor jag känner har råkat ut för det.

Jag vet inte varför jag blir så upprörd och uppgiven nu.

Jag är ju egentligen inte förvånad. Kanske har man någonstans just burit skammen själv tidigare, tänkt att man kanske gjorde fel, sände fel signaler, var ung och dum.

Kanske mina vänner har haft oturen att träffa på enstaka, ovanliga, obehagliga män.

Det är på ett sätt enklare att bära än denna oomkullrunkeliga insikt att man inte kan lita på någon.

LÄS MER: Kända skådespelerskor från Dalarna berättar om sexövergreppen i teaterlivet

Mer läsning

Annons