Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Irans demokrati är helt chanslös

Annons

Västerländska demokrater hoppades i det längsta att en moderat, konservativ kandidat skulle segra. Istället vann reaktionären Ahmadinejad presidentvalet.

Samma fenomen som under Khomeinys fundamentalistiska skräckvälde ger sig tillkänna. I sin förtvivlan stöder landets fattiga den reaktionära fundamentalismen.

Shahens diktatur innebar trots allt en viss modernisering av landet. Inte minst ekonomiskt. Fundamentalistiska agitatorer spelade skickligt på de fattigas ovilja och avundsjuka mot Irans medelklass, som i viss mån börjat tillägna sig en modern västerländsk livsstil.

Något liknande skedde nyss i presidentvalet. Reaktionens apostel hade som vallöfte att återinföra samma fundamentalistiska regler som gällde i början av 1980-talet åren närmast efter den islamiska revolutionen, då beväpnade fanatiker på samma sätt som talibanerna i Afghanistan med våld och terror tvingade befolkningen till religiös underkastelse.

Alltsedan Khomeinys revolution präglas Iran av ekonomiskt vanstyre. I likhet med många andra andliga ledare har de mäktiga mullorna en tendens att bortse från ekonomisk tillväxt och andra materiella petitesser. Desto ivrigare har de uppbyggt väljarna med detaljer om framförallt medelklassens förment "dekadenta" livsstil och utlovat en handfast moralisk rening av landet.

Den segrande presidentkandidaten uppges således för den moraliska upprustningens främjande ha lovat införa skilda hissar för män och kvinnor.

Med sådana argument besegrade Ahmadinejad sin liberale motståndare.

Iran är en religiös diktatur bakom en fasad med vissa formellt demokratiska drag. Den egentliga makten ligger hos den religiösa, ultrakonservativa institutionen "väktarrådet".

Dessa väktare har makten att godkänna eller förkasta varje politiker, som kandiderar till parlamentet eller till presidentämbetet, oavsett vad väljarna tycker.

Varje liberal eller annan demokrat, som börjar bli enerverande framgångsrik i politiken lokalt, kan behändigt stoppas genom att väktarrådet inlägger sitt veto mot att vederbörandes kandiderar i parlamentsvalen.

Irans nye, fundamentalistiske president kan naturligtvis inte lösa landets materiella problem. Risken är avsevärd att han genom utrikespolitisk aggressivitet mot i första hand Israel försöker avleda befolkningens tilltagande missnöje över arbetslöshet och social misär. Ett beprövat knep.

Ett av regimens första steg därvidlag blir antagligen att i strid med världssamfundets vilja genomdriva Irans kärnenergiprogram - med kapacitet att tillverka egna atombomber.

HANS LINDQUIST

Mer läsning

Annons