Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingmar Bergmans väpnare

/

Annons

Ytligt sett kan väpnaren, med det plebejiska namnet Jöns, uppfattas som enbart en munter och munvig cyniker och sälle. Flertalet bedömare har nog sett honom så. Han har för länge sedan tappat tron på allt vad religion och ideologi heter, i den mån sådana anfäktelser någonsin besvärat honom. Korståget, där han deltagit tillsammans med riddaren, har han grundligt genomskådat som det eländiga spektakel, varje korståg historiskt sett var. Väpnaren följer riddaren, därför att det är hans jobb. Han säger sig likväl komma väl överens med sin svårt religionsgrubblande herre.

Riddarens schackspel med döden pågår oavlåtligt under frenetiska men lönlösa försök att slutgiltigt ställa liemannen schack och matt. Väpnaren har inga problem med dödsrädsla trots att digerdöden rasar. Målaren, som just tecknat ett ruggigt skelett på kyrkväggen, frågar väpnaren, om denne ändå inte blev lite rädd, får till svar:

"Du känner mig inte".

Svaret kommer övertygande naturligt och opretentiöst. Väpnaren stoltserar inte med sin otro och försöker heller inte pracka den på andra.

Denne desillusionerade och sanningssägande väpnare är likväl en moralisk person, utan åthävor. Han spar sin moral tills den behövs. När en ung flicka utsätts för ett brutalt våldtäktsförsök ingriper väpnaren synnerligen handfast och varnar gärningsmannen för att hamna i hans väg ännu en gång.

Bergman ger romantikens antihjältegestalt en ny dimension. Kanske anas ett visst inflytande från Jean Pauls Sartres existentialism, som ännu var på modet, då filmmanuset skrevs i mitten av 50-talet. Väpnaren ingriper mot ondskan, när så är möjligt men låter bli i hopplösa lägen, där ingenting ändå kan uträttas. I den ohyggliga scenen med häxbränningen väljer väpnaren - men även riddaren - att inte agera och försöka frita den unga kvinnan. Dels är övermakten stark. Dels är kvinnan redan så illa torterad att hon inte längre går att rädda. Varken riddaren eller väpnaren söker martyrskapet för egen del eller praktiserar heroism som självändamål. Riddaren är alltför rädd för döden och väpnaren alltför mycket realist för att eftersträva hjältedåd i hopplöst läge.

Är väpnaren i själva verket ett slags idealiserat porträtt av den moderna människan? Kanske den fria människa som Ingmar Bergman själv strävade efter att bli, men som hans uppfostran i en prästgård med återkommande dödsskräck och religionsgrubbel förhindrade?

Hursomhelst, det är svårt att inte fascineras av, kanske rentav identifiera sig med Det sjunde inseglets desillusionerade väpnare. Dramats ende helgjutne och harmoniske personlighet.

En man för vår tid?

Mer läsning

Annons