Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen står utan skuld

/
  • Utan ett betydande mått av samhällsansvar från bankerna hade den svenska välfärdsstaten inte varit möjlig.

Annons

Den svenska välfärdsstaten hade varit en omöjlighet utan starka banker som fick och tog samhällsansvar. Bankernas samhällsbyggande funktion är därför svår att kritisera. Skuldkrisen i världen är främst ett resultat av för många staters, för höga ambitioner. Det var vänsterns och högerns gemensamma dröm om alla medborgares rätt att äga sitt boende som ledde fram till finanskrisen och dess svallvågor.

Politiker som uteslutande kritiserar marknaden väljer den enklaste av vägar. Vänsterpartiets nya partiledare Jonas Sjöstedt gör, tillsammans med ett antal nordiska vänsterledare, helt rätt som framhäver skillnaden mellan bankers samhällsbyggande funktion och den finansiella spekulationen. Samhällsviktig bankverksamhet måste skiljas från finansiell spekulation och kraven på bankernas förmåga att leva upp till sina åtaganden måste stärkas, skriver Sjöstedt (DN 17/1).

Det är en nyckelmening som är lätt att hålla med om. Och flera av vänsterledarnas problembeskrivningar är vettiga. De europeiska storbankernas finansiella särställning har gjort att vinster ofta privatiserats och förluster socialiserats. I längden är en sådan ansvarsfördelning ohållbar. Systemet urholkar skattebetalarnas förtroende för den kapitalistiska välfärdsstaten – och lämnar dörren på glänt för populister, som får syre av den sociala oron i lågkonjunkturens spår.

Samtidigt är en alternativ ordning svår att se. Den svenska bankmarknaden utgörs till exempel av ett oligopol med fyra dominerande storbanker. Lyckligtvis är våra storbanker väl kapitaliserade och har bättre förutsättningar att klara sig igenom skuldkrisen än merparten av sina europeiska kollegor.

Om man ändå leker med tanken att en svensk storbank gick omkull skulle samhällets kostnader bli långt mycket högre än den implicita bankgarantin på 30 miljarder kronor per år: Köerna av irriterade småsparare hade ringlat utanför Swedbank, gatstenar flugit genom fönstren i samband med demonstrationerna mot SEB. Det politiska missnöjet skulle lägga sig likt en våt filt över debatten.

I ljuset av EU:s utmaning framstår de nordiska vänsterledarnas förslag till lösningar som väl futtiga. De verkar drömma sig tillbaka till en tid med fler, mindre sparbanker med lokal förankring. Tyvärr säger idéer som att införa en internationell avgift på finansiella transaktioner och höjda kapitaltäckningskrav mer om hur bankernas makt ska begränsas och mindre om hur skuldkrisen kan lösas. Jonas Sjöstedt är bättre på att beskriva problemen än att presentera lösningarna.

Mer läsning

Annons