Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Henrik Johansson: Eftersom det är männens fel att kvinnor tjänar sämre borde män i år avstå från löneökningar

/
  • 2003 var senaste gången det kvinnodominerade Kommunalarbetareförbundet, LO:s största fackförening, genomförde en massiv strejk. Med ganska skralt utfall.

Annons

Just nu är arbetarrörelsen mitt uppe i intensiva avtalsförhandlingar med arbetsgivarna.

Enkelt förklarat så sitter en massa viktigpettrar och diskuterar vad vi ska ha i löneökning. Något du sannolikt kommer märka när lönen helt plötsligt ökar med ett antal hundralappar.

Det här är ordningen vi vant oss vid, framför allt vi män. Löneökningen kommer som deklarationen, en gång om året.

Problemet är bara att det hänt en del på arbetsmarknaden. Lagar har förändrats (läs: försämrats), arbetsköparna har hittat nya kryphål.

Men på vissa håll – till exempel när det gäller jämställda löner – har det knappt rört sig framåt.

När alla fackförbund inom LO skulle enas om ett mål för att halvera skillnaderna i lön mellan män och kvinnor så kom de fram till att det skulle ta tolv år.

Smaka på det, tolv år för att halvera lönegapet.

Detta innebär att det skulle ta 24 år att nå jämställda löner, något som borde ha varit en självklarhet redan igår.

Att vi män får mer i lön för att vi hade turen att födas med en snopp är tyvärr inte slutet på orättvisorna.

Kvinnor, de som hade oflyt att födas med snippa i stället, drabbas hårdare när det kommer till allmän visstidsanställning (dagavlöning som om det vore 1921), hyvlingar (ett enkelt sätt för arbetsgivaren att strunta i turordningsregler och heltidsanställningar) och usla pensioner.

Så vilka ska vi beskylla för all denna könsbaserade orättvisa?

Jo, oss män såklart!

Det är vår passivitet och egoism som gjort det möjligt.

Jag har sedan länge tappat räkningen på alla samtal jag lyssnat till där en man skäller över sin sambos arbetstider, lön och annalkande pension.

Men det stannar inte vid ens respektive, det gäller även våra systrar, vänner, arbetskamrater och våra barn. Än en gång, den enda gemensamma nämnaren är att de är kvinnor, inte att de arbetar sämre.

Så hur ska vi lösa problemet?

Första steget är att sluta gnälla kring fikabordet och engagera sig. Det här gäller både kvinnor och män.

Här vill jag vara tydlig med att du inte nödvändigtvis ska engagera dig för att bli nästa ordförande i din fackklubb.

Nej, som första steg räcker det med att du är tydlig och kräver att ditt förbund ska driva jämställdhetsfrågor ännu hårdare.

Det är nu det blir knivigt då du som man kan tvingas stå tillbaka i nästa avtal. Men vet du vad, kvinnor har stått tillbaka sedan tidernas begynnelse, så vi kan nog överleva att inte gynnas i en avtalsrörelse eller två.

Ni kvinnor ska samtidigt avkräva oss män ansvar. I stället för att berätta för män i er närhet hur dåliga era villkor är, bör ni även fråga om de själva ställt krav på sina fackliga organisationer att driva jämställdhetsfrågan hårdare.

Om vi inte gör detta tillsammans, ja, då får vi nog tvingas inse att jämställda villkor kommer fortsätta att bero på vad vi har mellan benen, i många år framöver…

Mer läsning

Annons