Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Här slutar allmän väg"

Annons

Bokflödet i Dalarna är omfattande. Många böcker lägger jag åt sidan för att läsa när jag får tid. Ofta hänvisar jag mig själv till min egen semesterperiod. Men vissa böcker fångar mig omedelbart. Det har säkert med min egen ålder att göra: Jag erkänner villigt att jag sträckläste Sune Garmos i Rättviks bok om beskrivningen av Rättviks kyrkogård, "Här slutar allmän väg". Min egen ålder påverkar omdömet: Jag är inte odödlig längre.

Varje socken i Dalarna har sin egen kyrkogård, men hur många av oss vet egentligen någonting om dess historia?

Jag har, veterligen, ingen släkting begravd i Rättvik. Ändå läste jag Sune Garmos beskrivning av kyrkogården i Rättvik med stor behållning. Dels för att jag fick en saklig beskrivning om kyrkogårdens historia, dels för att jag fick Sune Garmos egen tolkning av vad som fattas dagens gravstenar, en uppfattning och slutsats som jag delar med författaren.

Sune Garmos berättelse om kyrkogården i Rättvik inleds vid medeltiden. Rättvikarnas sätt att betrakta de döda vid denna tid var säkert identiskt med synsättet i övriga socknar i Dalarna. Bland annat detta faktum gör boken till en generell kunskapslektyr för hela länet.

Sune Garmos tar oss med på en lång resa om synen på levande och döda utifrån ett kristligt perspektiv. På ett initierat sätt beskriver han utvecklingen över tid och kommer fram till vår egen tid när vi tycks göra allt i vår makt för att anonymisera våra döda på Dalarnas gravar.

Gravvårdarna under 1800-talet innehåll många fakta om den avlidne. Namnet var självklart, så också titel och gård eller by, där den döde hade verkat.

I dag, konstaterar Sune Garmo, liksom jag och andra kyrkogårdsflanörer, får vi klen eller nästan ingen information alls om den döde.

"Här vilar sonen Anders"

Född: 30/6 1956

Död: 1/7 2001

Mor och syskon

En gravsten med denna text ger inte kyrkogårdsflanören särskilt mycket information om den avlidne. Men så ser det ofta ut på gravstenar från slutet av 1900-talet och inledningen av 2000-talet.

Sune Garmo beskriver fenomenet utifrån den ofta omtalade Jantelagen: "Du ska inte tro att du är någon eller något."

Förr, i varje fall under 1700- och 1800-talen, utformades inskriptionen på gravstenen med stor omsorg: "Här hvilar sågverksarbetaren Arthur Eriksson, Lövsjön, född i Hedby socken,Västmanland 1839, död i Lövsjön, Floda socken 1896".

Visserligen är det andra som kommer att bestämma, men i den mån jag kommer att kunna påverka utformningen av mitt eget eftermäle på gravstenen kommer jag att verka för den information som gravstenen efter Arthur Eriksson torgför.

Det tror jag också är en slutsats som Sune Garmo gillar!

CHRISTER GRUHS

Mer läsning

Annons