Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har Hasse Alfredson spelat i en film av Ingmar Bergman?

/

Annons

Jag kom till att tänka på Rushdie i måndags när Ingmar Bergman dog. Precis som alla muslimer väl kände till Rushdie, vet alla svenskar vem Ingmar Bergman var, hur han såg ut, var han bodde och vad han gjorde, men hur många är bekanta med hans verk? Vi har alltid fått höra att Ingmar Bergman är mycket större utomlands än i sitt hemland. Efter hand som veckan har gått har jag i diverse intervjuer och uttalanden förstått att det inte bara är kultureliten utrikes som hyllat Bergman. Nej, det gör också den vanliga människan på gatan i Buenos Aires eller Boston, men inte den vanliga människan i Stockholm eller Leksand.

Veckan har bjudit på diverse spekulationer om anledningen till att svenska folket inte tagit Ingmar Bergman till sig. Han ställde de svåra frågorna om guds existens, människors tillkortakommanden, kärleken och dödsskräck. Berodde det på att Sverige på 50- och 60-talet låg långt före exempelvis Argentina på vägen bort från de religiösa frågeställningarna och mot sekulariseringen? Ja, kanske kan det vara så men oberoende av hur sekulariserat ett samhälle än är, bär väl varje individ på frågor om liv och död?

Men möjligen kan hans skådespelarval vid ett par tillfällen ha satt myror i huvudet på svenska folket och gjort att man förväntat sig några roliga timmar. Fabian Bom och Sten Stenssons Stée n från Eslöv och Flottans överman var alla rollfigurer i komedier där Nils Poppe spelade huvudrollen. När Poppe så dyker upp i rollistan till Bergmans Det sjunde inseglet (1957), visserligen som gycklare men ändå i en högst allvarlig roll, blev det säkert en kulturkrock och besvikelse för många åskådare. Några år senare finns Poppe som kyrkoherde i Bergmans Djävulens öga (1960) och då blev det kanske ännu svårare att koppla bort Poppes tidigare komiska roller.

Jag minns mycket väl då jag såg Skammen som hade premiär 1968. Rollistan upptog bland andra Hasse Alfredson som hade en roll som antikhandlare, om jag minns rätt. Första gången Alfredson var i bild, började publiken skratta, trots att det inte fanns någonting att skratta åt. Alfredson och skratt är så nära sammansvetsat för oss så det gamla uttrycket "han behöver bara visa sig så skrattar publiken" är med sanningen överensstämmande. Sådana krockar upplever givetvis inte en utländsk publik.

Men även om folket inte såg hans filmer och uppskattade hans verk, var han ändå en människa som folket tyckte om. Hur många har så frikostigt bjudit på sig själv och det är inte konstigt att det Sommar-program han höll för tre år sedan hade flest lyssnare någonsin. Han slogs mot själsliga demoner och stundom också mer handgripligen mot teaterrecensenter. Vi kommer att sakna honom som person och så småningom kanske ta hans verk till våra hjärtan, nu när klimathot och annat gör oss mer intresserade av de existentiella frågorna.

Mer läsning

Annons