Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har freden en chans?

Annons

Bläcket hade knappt torkat på dokumentet förrän den första dödsskjutningen ägde rum i går. En fraktion av al-Aqsas martyrbrigader markerade omedelbart mot uppgörelsen med arvfienden. Organisatoriskt anses ändå al-Aqsabrigaderna stå Arafats PLO-rörelse närmare än vad Hamas och Islamska Jihad gör.

Vapenvilan innebär avsevärda politiska och/eller militära risker för samtliga berörda parter.

De konkurrerande palestinska kamporganisationernas ledare är alltid rädda att framstå som eftergivna gentemot fienden. Al-aqsamartyrernas brigad dröjde i det längsta med att ställa sig bakom beslutet. Antagligen handlade det mest om profilering. Man ville exponera mer mod och stridslust än Hamas och Islamska jihad i dragkampen om sympatisörer - och bidrag. Framgångsrik fredspolitik innebär nämligen att de mest militanta grupperna och ledarna hos både palestinier och israeler riskerar att hamna i den politiska öknen och mista allt inflytande, om de inte klarar av att byta inriktning.

För premiärminister Sharon kan vapenvila och fred innebära att hans tuffa vedergällningspolitik mot grannarna blir överspelad och inaktuell, varför de israeliska väljarna i nästa val kan börja se sig om efter en mindre krigisk premiärminister.

Militärt innebär vapenvilan att Israel måste avbryta sin ofta framgångsrika jakt på enskilda palestinska terroristledare. Med påföljd att Hamas med flera kamporganisationer får tre månader på sig för att slinka ur den israeliska säkerhetstjänstens nät, omgruppera och eventuellt slå till på nytt inne i Israel.

USA - och president Bush personligen - riskerar stora prestigeförluster om färdplanen skulle leda fel och utmynna i nya blodigheter mellan israeler och palestinier.

Den palestinska PLO-ledningen slutligen, kan tvingas att ingripa polisiärt, kanske även militärt, mot palestinska grupper som vägrar att respektera vapenvilan. Palestinskt inbördeskrig kan bli följden.

För alla berörda parter i området innebär vapenvilan en avsevärd risk. Men vad är egentligen alternativet? Insiktsfulla palestinier och arabledare har länge vetat att Israel inte kan krossas militärt genom samfälld arabisk kamp. Den möjligheten fanns under kalla kriget, då Sovjetimperiet var en mäktig allierad. I och med Saddam Husseins politiska - möjligen även lekamliga - hädanfärd, försvann möjligheten definitivt.

Iraks nederlag och USA:s nya närvaro i Mellanöstern gör att Israel varken kan besegras militärt eller genom terrordåd och gerillaliknande aktioner.

I detta nya läge nödgas alltfler palestinska ledare att slå av på kraven och acceptera den tvåstatslösning som de ända till nu utpekat som förräderi mot den palestinska saken.

USA måste för sin del sätta press på den israeliska regeringen och få den att avstå från attacker på just uppspårade Hamasledare samt - inte minst viktigt inför omvärlden - förmå den att agera restriktivt mot extremistiska bosättare på palestinsk mark.

Israels krossande är fortfarande PLO:s stadgeenliga och officiella målsättning , varmed man attraherar stora grupper bittra palestinier, framför allt dem i flyktinglägren.

President Arafat och hans premiärminister Abbas - men även ledarna för Hamas, Islamska Jihad med flera rörelser - står inför en mycket svår, men icke desto mindre nödvändig, pedagogisk uppgift.

De måste övertyga sitt folk om att Israel inte kan utplånas med krig och terror och att palestinierna nu har att välja mellan en fredlig lösning med en palestinsk och en judisk stat i växande materiellt välstånd - eller fortsatt blodigt kaos, där självmordsattacker, ledarmord och vedergällning för vedergällningen avlöser varandra intill tidens ände.

Eller ännu längre.

Mer läsning

Annons