Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hans Lindquist: Stadsbränder och politik

/
  • Svårsläckt i Falun. Eldsvådor har i alla tider hotat städernas täta bebyggelse. Största skillnaden mellan förr och nu är att brandens utbredning numera vanligtvis går att begränsa. Förr avbrändes hela stadsdelar.  Foto: Paulina Håkansson

Annons

Storbränder har drabbat Falun förr om åren. På 70-talet totalförstördes således Westlingska fastigheten mellan Slaggatan och ån. Hela kvarteret hotades Brasan ingick i en serie otäcka pyromandåd, som gastkramade den gamla bergsstaden.

Stora delar av Falun brann ned på 1760-talet. Den största skillnaden mellan nu och då är brandskyddets förmåga att begränsa eldens spridning. Pytsar, svabbar och handpumpade sprutor förslog inte långt. Efter katastrofen beslöt stadens styrelse, "magistraten" benämnd att gränder måste tas upp i kvarteren så att dåvarande Trumbäcken blev tillgänglig för vattenlangning upp till fastigheterna längs Åsgatan. Brunnsggränd, stans smalaste, tillkom sålunda.

Efter 1760-talets storbrand uppfördes de berömda slagghusen. Dörröppningar och husknutar murades i slaggsten. Övriga väggar gjöts i en blandning av murbruk och kopparslagg. Husen gick fort att bygga och var för sin tid ovanligt brandsäkra. Dessa unika byggnader finns bara i Falun. Falu Kurirens hus i hörnet av Stigaregatan och Engelbrektsgatan är en sådan kulturbyggnad.

Vad brandskyddet beträffar kan nämnas att Falun i början av 1900-talet hade en kombinerad polis-och brandkår inkvarterad i stadshuset vid Stora torget. Endast ett par andra svenska städer har prövat kombinationen av ordningsmakt och räddningstjänst.

Fler städer än Falun brandhärjades svårt fordomdags. Storbranden, som ödelade hela centrala Sundsvall 1888, är berömd. Karlstadsbranden på 1860-talet likaså. Från den senare förtäljs att såväl landshövding som borgmästare stod handfallna och gråtande inför eldens framfart i den värmländska residens- och stiftsstaden. Så icke biskopen Anton Niklas Sundberg (senare legendarisk ärkebiskop), som resolut och handfast tog kommandot över släckningsarbetet. Karlstadstidningen rapporterade lakoniskt: "Landshövdingen grät och bad. Biskopen svor och släckte. Residenset brann ned. Biskopshuset står kvar."

I Stockholm föreskrev traditionen att kungen skulle infinna sig vid större bränder och helst personligen leda släckningsarbetet. Karl XV sägs ha gillat rollen som tillfällig brandkapten. Huruvida arrangemanget effektiviserade verksamheten är mer ovisst.

Rom var under antiken en tättbebodd miljonstad, som ofta härjades av svåra eldsvådor. Brandväsendet var dåligt även med antik måttstock mätt.

Marcus Licinius Crassus, en uppåtsträvande politiker och kompanjon till Julius Caesar, satte upp en privat brandkår, bemannad av särskilt tränade slavar. Vid bättra eldsvådor infann han sig med sin privatbrandkår, som parkerades på något kvarters avstånd från brandplatsen. Crassus började därefter under pågående eldsvåda förhandla med den arme husägaren om priset för släckning. Alternativt erbjöd han sig att köpa fastigheten billigt innan släckning. Först därefter vidtog släckningsarbetet. Som läsarna säkert förstår, erbjöd situationen ett helt formidabelt förhandlingsläge.

Marcus Licinius Crassus blev den förmögnaste medborgaren i hela Rom. Begreppet "krass" härleds från honom och hans sällsynt lukrativa brandkårsverksamhet. Crassus hjälpte Caesar att ordna upp sina trassliga affärer och underlättade därigenom dennes samt sin egen politiska karriär och skrev därigenom historia.

Privat företagsamhet i all ära. Räddningstjänsten i Falun bygger inte på Crassus något krassa modell utan på regional samverkan mellan kårer i offentlig tjänst. Det är trots allt bäst så.

Mer läsning

Annons