Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han kan ge Bush segern

Annons

Formellt väljer inte väljarna USA:s president. De väljer endast elektorer, som sedan utser presidenten. Varje delstat har i proportion till sin folkmängd ett antal elektorer.

Det krångliga valsystemet tillkom för att förhindra att populära men ovärdiga figurer nådde nationens högsta ämbete. I demokratins barndom på 1700-talet ängslades de "bildade klasserna" för att folket skulle råka rösta fel. Upplysta elektorer förväntades i så fall korrigera den felslagna folkviljan.

Av och till höjs kravet att fler än amerikanska väljare och elektorer ska få vara med och utse världens mäktigaste makthavare. Tanken framfördes senast i går av före detta moderaten, numera kristdemokraten, Anders Wijkman.

Nåväl, jänkarna syns oss inte alltför angelägna att ge all jordens folk rösträtt i amerikanska presidentval. Kravet är naturligtvis komplett orealistiskt, men rymmer likväl ett slags sanning såtillvida att valutgången - Bush eller Kerry - berör oss alla på jordklotet.

Globalt står George W Bushs aktier allt lägre i kurs.

Efter en beundransvärd kraftsamling mot terrorismen omedelbart efter 11 september har presidentens utrikespolitik varit en rad fadäser, ofta dumdrygt präglade av styrkans övermod.

Bushs arrogans mot FN och EU samt hans sätt att i ord och handling ideligen framhålla USA som supermakten "the one and only" tillfredsställer säkert en fortfarande stor konservativ amerikansk patriotism, men underlättar sannerligen inte den globala mellanfolklighet som blev möjlig och nödvändig efter kalla krigets slut.

President Bushs främsta, inofficiella politiska tillgång heter i praktiken Usama bin Ladin. Mot denne superskurk, à la bättre James Bondfilm, kan Bush fortfarande behändigt mobilisera hemmaopinionen.

Utrikespolitiskt är mången korrupt och föråldrad auktoritär arabregim allt mer beroende av USA:s militära hjälp mot al Qaida, Hamas och andra terrororganisationer, som målmedvetet försöker ta makten genom att kanalisera ett fullt befogat, folkligt missnöje över vanstyret i dessa länder.

Följden blir att USA och västerlandet i sina politiska stabiliseringsförsök hamnar på reaktionens sida, medan en plågad befolkning uppfattar terroristgängen som frihetskämpar och oppositionens enda röst.

Ett likartat mönster fanns under kalla kriget, då USA emellanåt stödde ruttna högerdiktaturer med påföljd att totalitärt sinnade vänsterrevolutionärer kunde kanalisera oppositionen, ta makten - och i fallet Castro införa sin egen diktatur.

Mer läsning

Annons