Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håkan Boström: Längtan efter värdighet är lika för somalier och borlängebor

Annons

För några veckor sedan kom jag att samspråka med en somalisk man i Borlänge. Han hade mycket låga tankar om sitt nya hemland. Så nytt var det förvisso inte eftersom han bott här i 20 år.

Kan man verkligen avsky Sverige om man flyttat hit från ett fattigt land i sönderfall?

Ja, Sverige var, menade mannen, inte ett land man kunde leva ett värdigt liv i. Svenskar var ytliga, självupptagna individualister.

Svenskar förstod sig inte på det som gjorde livet värt att leva: familjen, släkten, att bygga upp något. Det gick inte att bli rik på arbete i Sverige, menade han.

Själv var han frånskild. Mannen hade drivit företag som gått i konkurs; han sade sig ha smitit undan en större skatteskuld och antydde att han uppgett fel ålder till myndigheterna.

Det var ingen helt igenom sympatisk person och självfallet representerar han bara sig själv. Men han är inte helt unik. Han var inte heller dum. Hans kritik av Sverige hängde samman.Han kände sig inte lojal med det svenska samhällsbygget. I vissa stycken påminde han paradoxalt nog om en förbittrad högerpopulist.

Vad mannen sökte var värdighet, ett erkännande. Att tillhöra ett sammanhang. Det var inget som det svenska, moderna samhället kunde erbjuda.

Istället vittnade han om öppen rasism. Om hur människor kunde kasta nedsättande glåpord efter honom på stan. Svenskarna var rasister, och till och med nazister.

Det finns outsiders i alla samhällen. Människor som misslyckas av olika anledningar. Människor som blir bittra.

Men i ett mångkulturellt samhälle med stort utanförskap får dessa personliga känslor lätt en politisk dimension. Man skyller på de andra, motsättningar uppstår. Hur kan någon som kommit hit och fått alla möjligheter vara otacksam, närmast hatisk, mot det svenska samhället?

Psykologin bakom detta är egentligen ganska enkel.Ingen vill vara en andra klassens medborgare. Samhällskontraktet bygger på att vi identifierar oss med det samhälle vi lever i och därmed i förlängningen respekterar lagar och institutioner.

Det kräver ett ömsesidigt erkännande.

Den svenska invandringspolitiken har präglats av ett välgörenhetsperspektiv. En inställning som kan påminna om hur det sena 1800-talets liberala borgerlighet såg på arbetarklassen: välmenande men med distans.

Sällan med människokännedom.

Lösningen är förstås inte att anpassa sig till patriarkala värderingar eller kriminellt beteende. Tvärtom.

Om man förstår mekanismerna bakom dessa beteenden så förstår man också vikten av tydliga normer.

Att polisen upprätthåller ordningen. Att människor kan bygga upp något på egen hand. Vackra fraser räcker inte långt. Det krävs insikt.

Människor är inte enbart goda. Att konflikter uppstår är ofrånkomligt.Det bästa är om den konflikten får gå mellan dem som sköter sig och dem som inte gör det – oavsett ursprung.

Mer läsning

Annons