Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grön rädsla för junilistan

Annons

Inre splittring i EU-frågan kom till synes under Eskilstunakongressen.

Dels finns i partiet politiska realister som Lars Ångström och Paulo Silva, som struntar i dogmerna och vill ta vara på de möjligheter EU-arbetet ger för effektiv miljöpolitik på Europanivå.

Dels ska partiet attrahera nej-väljarna och tillfredsställa EU-motståndarna bland medlemmarna. Därav kravet på Sveriges utträde ur EU.

Partiledningen, som för några månader sedan försiktigt signalerade en mer positiv syn på den europeiska unionen, där Sverige sedan tio år är medlem, fick ge vika för nej-fundamentalismen i Eskilstuna i helgen. Kravet på svenskt utträde ur EU består.

Samma parti brottas samtidigt med den likaledes deklarerade målsättningen att lyckas så bra som möjligt i EU-valet i juni och därvid placera maximala antalet gröna, svenska kandidater i EU-parlamentet i Bryssel.

Partiets kluvenhet har resulterat i den lätt absurda situationen, att fundamentalistiska nej-kandidater nu toppar valsedlarna i EU-valet i hopp om att bli invalda i ett parlament som har makten över den europeiska union, som dessa miljöpolitiker anser att Sverige ofördröjligen bör lämna.

Det krystade argumentet att de invalda nej-politikerna ska arbeta i EU-parlamentet för Sveriges utträde ur EU håller naturligtvis inte alls.

Den kampen måste föras i riksdagen genom ideliga krav på svensk utträdesansökan ur Europaunionen. Det aktstycket är det riksdagens uppgift - inte EU-parlamentets - att åstadkomma. Månne herrarna och damerna kandiderar till galet parlament?

Problemet påpekades för övrigt halvt oavsiktligt av språkröret Eriksson, som fann det orimligt att låta sig inväljas i EU-parlamentet, för att där motarbeta en "maktöverföring från Stockholm till Bryssel." Slikt parlamentariskt agerande var enligt Eriksson "lika intelligent som att flyga till Afrika för att jaga älg." Språkröret uttalade sig emellertid inte om det egna partiets kandidater till Bryssel utan om junilistans.

Vi förstår inte riktigt logiken bakom språkrörets ampra indignation över att junilistans "högergubbar" vill sitta i Bryssel, när miljöpartiets egna nej-sägande kandidater vill exakt samma sak, det vill säga sitta i Bryssel.

Måhända har vi inte tillräckligt beaktat konkurrensfaktorn för att helt inse logiken (den politiska alltså) i språkrörets förkunnelse?

De svenska miljöpartisterna talar gärna om önskvärdheten av samfälld internationell och inomeuropeisk kamp mot miljöhoten. Det är en både riktig och angelägen inställning. Av obekant anledning är emellertid det svenska miljöpartiet ensamt bland europeiska miljöpartier om att kräva hemlandets utträde ur EU. Varför?

Har miljöpartiet misslyckats så till den grad med att vinna väljarna för en bra miljöpolitik att man desperat satsar på banalt röstfiske i de ganska stora nej till EU-opinionerna av varierande partipolitiskt ursprung i landet?

Med braskande anti-EU-kampanjer på väsentligen det verbala planet hoppas miljöpartiets taktiker på framgångsrikt fiskafänge bland nej-sägande moderata, kristdemokratiska, folkpartistiska och socialdemokratiska väljare, som inte riktigt vill tro på sina gängse partiers positiva EU-linje.

I ett kortsiktigt tidsperspektiv är partiets nej-spekulationen antagligen rätt utfunderad. Sifos senaste ger miljöpartiet ungefär 4,5 procent av väljarsympatierna. Det är begripligt om viss desperation breder ut sig i de gröna leden.

Mer läsning

Annons