Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Varje dalasosse som står med mössan i hand utanför Rosenbad är en spik i kistan för det kommunala självstyret

Annons
Gabriel Ehrling är politisk redaktör (vik.) på Dalarnas Tidningar.

Valåret är här och finansminister Magdalena Andersson (S), som länge menade att ladorna var tomma, bjuder nu till en skördefest som skattebetalarna sent ska glömma. Regeringen vet minsann bättre än Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet! Pengar finns det gott om, fröjdas Andersson. Valfläsket osar.

Men statens finanser är faktiskt i relativt gott skick. Förklaringen är dock inte särskilt socialdemokratisk. I stället för ständigt utvidga den statliga verksamheten, vilket socialdemokrater i alla tider argumenterat för, har den skalats av som en lök; sådant som legat långt från kärnverksamheten har åkt i komposten.

Visst ska Ingvar Carlsson (S) och Göran Persson (S) ha heder för att ha bidragit till detta, med både stora valfrihetsreformer och ekonomiska stålbad. Men den "socialdemokrati" som i detta avseende tjänat Sverige väl har i ärlighetens namn haft mer gemensamt med västtysk kristdemokrati än dalasosseri.

Många statliga bolag har sålts helt och hållet, vilket bidragit till att statsskuldens andel av BNP (ett bra mått på vilka åtaganden dagens politiker ålagt framtida generationer) nu är nere på 70-talsnivåer.

Reformer som gjort sjukpenning och socialförsäkring mindre generösa (införande av karensdagar, sänkt a-kassa etcetera) och som först dömts ut av vänstern som omänskliga, har huvudsakligen behållits efter att makten skiftat. Även om man inte vill tro det så spelar incitament roll – vi är varken renodlat ekonomiska eller sociala varelser, utan bägge delar samtidigt. Alltför generösa välfärdsinrättningar och stödsystem kommer obönhörligen att överutnyttjas och tränga undan mer angelägna samhällsåtaganden.

I den prognos som Magdalena Andersson presenterade i december spåddes en god offentlig ekonomi fram till år 2030. Men utsagan har också fått välförtjänt kritik. För vad regeringen gör när man redovisar stat, kommuner och landsting gemensamt, som vore det en fullt ut sammanhållen verksamhet, är att blunda för redan stora utmaningar som växer i det tysta.

Detta uppmärksammades föredömligt på Expressens liberala ledarsida (6/1), där läget i kommunsektorn beskrevs som en "kostnadsbomb". Och även om ordvalen var mindre målande så är den bild som ges av Riksrevisionen, den myndighet som granskar staten och den offentliga förvaltningen, just så alarmerande.

Medan staten haft välbehövliga år på gymmet och tränat bort en del av extrakilona, så har kommuner och landsting mest lunkat på i promenadtempo. Vad som väntar är årtionden av om inte blod, så åtminstone svett och tårar.

Ska kommuner och landsting bibehålla nuvarande personaltäthet i verksamheten fram till år 2030, den period regeringen prognostiserar, saknas enligt Riksrevisionen hisnande 200 miljarder kronor. Detta motsvarar en tiondel av Sveriges total offentliga utgifter 2015 (Ekonomifakta/Eurostat). Redan 2020 saknas 20 miljarder kronor – nästan en halv försvarsbudget! Som tidigare konstaterats på ledarsidan är SKL, Sveriges kommuner och landsting, inne på samma linje.

Ekonomidirektör Peter Hansson varnade vid landstingsfullmäktige i november att behoven i Dalarna väntas växa med 500 miljoner kronor mer än skatteintäkterna till 2020. Med andra ord: Oavsett hur det går i höstens landstingsval kan vi räkna med ett nytt stort stålbad redan nästa mandatperiod.

Bakgrunden är känd: svenskarna lever allt längre upp i åldrarna, vilket obönhörligen innebär ett ökat tryck på vård och omsorg. Därtill gör urbaniseringen att de kommuner som redan i utgångsläget hade det tufft i framtiden får det än tuffare.

Dalarnas befolkning är i dag lika stor som för 60 år sedan, bara äldre och därmed i större behov av vård. Under samma period har Sverige växt med en tredjedel eller 2,5 miljoner människor. För perspektivets skull kan konstateras att Uppsala kommun, som så sent som 2011 passerade 200 000 invånare, enligt egna prognoser väntas passera 300 000 år 2050.

Enligt den tidigare Framtidskommissionens beräkningar (2013) så kommer 40 procent (!) av landets kommuner att år 2050 ha fler invånare utanför arbetsför ålder än i. Samtliga Dalarnas kommuner, undantaget Borlänge, räknas dit.

Trycket på välfärdsinrättningarna ökar snabbt samtidigt som kostnaderna för att driva dem i utgångsläget också gör det. Personalbristen i offentlig sektor leder just nu till en skenande löneutveckling för nyanställda lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare.

Det korta svaret på hur detta kommer att lösa sig är att det inte kommer att göra det. Välfärden år 2030 kommer att se radikalt annorlunda ut än den gör i dag. Redan märks vartåt det barkar; centralisering och digitalisering av vård och service, samt höjda och återinförda avgifter, är inte bara möjligt utan nödvändigt.

Visst kommer de statliga bidragen till kommuner och landsting att öka. Men även om framtidens statsfinanser blir precis så rosenskimrande som Magdalena Andersson vill tro så vore det befängt att räkna med att staten hittar 200 miljarder kronor till att täppa igen alla hål.

Framför allt måste kommun- och landstingspolitiker inse att deras oförmåga att hålla budgetar i det långa loppet undergräver det kommunala självstyret som sådant. Varje exempel på oförmåga att hantera utmaningar i Dalarna blir i förlängningen ett argument för dem som vill att staten tar över stora delar av de verksamheter som i dag hanteras lokalt och regionalt.

Det är därför djupt problematiskt att S-politiker i Dalarna, mest flagrant så i landstinget, ofta har som huvudargument att regeringen, så länge den är röd, kommer att lösa problemen.

Redan nu är trenden nedslående. Staten nöjer sig inte med att finansiera, utan passar på att styra. Såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar (de förra i detta avseende dock större syndare än de senare) gillar att bestämma vad pengarna ska användas till när de väl landar ute i landet. Beslut för beslut naggas den lokala makten i kanten.

Efter det misslyckade försöket med storregioner, som hade varit ett sätt att på sikt rädda kvar en större del av makten ute i landet och få till organisatoriska enheter som klarar av att kompensera för obalanser i befolkning och skattekraft, tycks nu de enda förslagen vara att fortsätta skicka än mer makt till Stockholm. I det långa loppet handlar det om en ny giv för den svenska demokratin.

Dalapolitikerna har en diger uppgift. Jag avundas dem inte. Men det säkraste sättet att värna det kommunala självstyret är att hålla i slantarna och våga fatta obekväma beslut. Det brukar ju heta att den som är satt i skuld är icke fri. Men det är mer kristen moralism än ett relevant perspektiv för att diskutera modern offentlig ekonomi. Då föredrar jag: Den dalapolitiker som ständigt står med mössan i hand utanför Rosenbad, den är verkligen icke fri!

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling

Mer läsning

Annons