Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Till sist står han i talarstolen: fullblodsrasisten – men han tillhör en utrotningshotad art

Annons
Martin Strid, som i helgen blev rikskändis efter ett rasistiskt inlägg vid partiets landsdagar, och SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Länge såg de nu avslutade landsdagarna i Norrköping ut att bli en framgång för SD:s partiledning. Känsliga avsnitt som migration, samt lag och ordning, var lagda till handlingarna utan skandaler.

Men så stod han plötsligt där. Lång, förvirrad och förbittrad. Det rådde dock ingen tvekan om vad han menade. Mannen vars åsikt är att muslimer inte är människor heter Martin Strid och bor i Borlänge.

En del av dem som satt i salen håller nog egentligen med, men skulle aldrig komma på tanken att öppna munnen med en enda potentiell angivare närheten. Strid stod inför hundratals partimedlemmar och i direktsändning i SVT. Trycksvärtan i morgondagens tidning kommer knappt hinna torka innan han inte längre är medlem i partiet.

Utrensning för utrensning röjs rötäggen bort. När partiledningen ändå är igång så passar man på att bli av med de obekväma, de som har ambitioner som krockar med den inre kretsens, de som ifrågasätter.

Med följer en del medlemmar som sökt sig till SD i tron att det var en gräsrotsrörelse där man faktiskt får säga sitt hjärtas mening. Ut åker också en del av partiets själ.

Mån om ytan. SD-ledaren Jimmie Åkesson vill till varje pris få partiet att framstå som salongsfähigt.

"Det vänsterliberala etablissemanget". Så säger Jimmie Åkesson (SD) när han menar "alla som inte tänker och tycker som vi". Jonas Sjöstedt (V), Ulf Kristersson (M) och alla vi som vistas någonstans däremellan. Medierna räknas också dit.

Den här typen av försök att ringa in en bred fiendegrupp, vilken sedan beskrivs som väsensskild från det egna renare partiet, är vanlig bland populistiska rörelser i västvärlden.

Tanken att en diffus världsomspännande elit står mot folkets intressen bottnar i rena konspirationsteorier. Det är förstås ingen slump att enda räddningen – den sanna uttolkaren av folkviljan – är det egna partiet.

"Vi håller på att vinna. Frågan är om vi inte redan har vunnit", sa Åkesson i sitt långa tal till landsdagarna efter att han omvalts som partiordförande.

Även om stödet i opinionsmätningarna vikt ner under hösten så saknar SD-resan motstycken i svensk politik. Det slutade inte, som många hoppades, som för Ny Demokrati.

Sedan hösten 2015, då regeringen till sist tvärvände i flyktingfrågan, har det dock blivit svårare för Åkesson att sätta bilden av en politisk "sjuklöver" där alla andra riksdagspartier ingår. Hela det politiska fältet har rört sig i SD:s riktning. Socialdemokraterna och Moderaterna tävlar om vem som är tuffast i invandringsfrågor. Ebba Busch Thor (KD) tycks även hon mycket angelägen om att få sitt parti att framstå som ett anständigt alternativ till SD.

Sa vad han tycker. SD Borlänges Martin Strid klev upp i talarstolen på landsdagarna i Norrköping och talade om

Den redan brett etablerade uppfattningen att många väljare vill ha SD:s politik, men inte SD:s politiker, lär vinna ytterligare terräng efter att Martin Strids än en gång påmint allmänheten om rasismen i partiet. Överbudspolitiken kring allt från invandringspolitikens stränghet till antal poliser och straffsatser lär fortsätta.

Det förändrade politiska landskapet tvingar SD att tänka i nya banor, vilket under den gångna helgen visat sig ganska ovant.

Rasismen som kom ur Martin Strids mun, vilken helt kom att dominera rapporteringen från landsdagarna, blottlägger också en sverigedemokratisk paradox i förhållande till det i den interna retoriken så bespottade "etablissemanget".

Starkast av alla intryck från landsdagarna är nämligen den bultande längtan efter att till sist få passa in.

Trots att alla tycks överens om att vägen hit varit möjlig då SD framgångsrikt beskrivit sig som ett nytt inslag i politiken, är alla lika rörande överens om att partiet måste göra som de andra i allt från mötesformer och antal kafferaster till hur man presenterar politiker och politik.

Till de ytliga intrycken är det bara pausmusiken som sticker ut vid jämförelse med Socialdemokraternas partikongress i våras, vilken jag också följde på plats: Diffus och lågintensiv hårdrock i stället för glättig schlager och radiohits. För ett otränat öra låter det i bägge fall som en och samma låt på repeat.

Besvarar inte Åkessons kärlek. För handlade det mesta om flyktingpolitiken. Men vid helgens landsdagar var den huvudsakliga kritiken mot Ulf Kristersson (M) och Stefan Löfven (S) att de inte vill ha med SD att göra.

När Jimmie Åkesson väl ryat klart om "vänsterliberaler" som står i vägen för folket (läs: partiet) så blir tongångarna helt andra. Som vore det på en rektorsexpedition efter ett bråk på skolgården står SD-ledaren öppet och ärligt förnärmad över att inte bli sedd och få respekt, inte få förhandla och stå sida vid sida med Ulf Kristoffersson (M) och Stefan Löfven (S).

Mot dem handlar SD-kritiken nu enbart om att de inte vill gå lika långt. Att partierna inte vågar "öppna ögonen".

Egentligen är det ganska märkligt. Att Donald Trumps sitter i Vita huset torde räcka för att bevisa att det går att gå hela vägen utan att tvätta bort varesig rasism eller populism. Österut byggs Vladimir Putins kult vidare med uppmaningar till ryssarna att säga vad man egentligen tycker om fritänkande oppositionella, homosexuella, européer, liberaler och andra vars färg på huden, fjädrarna eller kavajnålen bryter i nyans från den mullrande grå massan och tysta majoriteten.

Trots allt inte SD:s väg? Om de senaste åren lärt oss något så är det att partier och politiker kan komma undan med uttalanden som väcker direkt anstöt hos en icke-försumbar del av befolkningen. Här syns Vladimir Putin och Donald Trump under ett G20-möte i Tyskland.

Landsdagarnas debatt om migrationspolitiken avklarades fort. Alla var ändå rörande överens om att det nu bara handlar om att skruva åt ytterligare för att bevaka positionen som det mest invandringskritiska partiet. Även i frågor om lag och ordning, dit slaget om herraväldet över svensk politik flyttat efter att regeringen stängde gränsen, var det bara att elda på.

Desto spretigare var det under de ämnen som är helt centrala för de övriga partierna – som infrastruktur, skola, vård och omsorg. Något yrvaket tycks SD-politikerna inse att man sedan tre år tillbaka också är ett stort parti ute i landet, och att ett sådant förväntas ha tankar och åsikter om saker som faktisk hanteras i de lokala och regionala politiska församlingarna. Flyktingpolitiken gör ju inte det.

Någonstans är det förstås ett sundhetstecken att SD, samtidigt som man hatar ”etablissemanget”, desperat vill vara en del av det. Få känslor är ju så mänskliga som den att vilja höra till.

Anpassningsförsöken blir ofta taffliga. Ja, stundtals känns det som utspelar sig i bänkrader och talarstol närmast gripande.

Till skillnad från hos de andra riksdagspartierna, där lejonparten av ombuden vuxit upp i ungdomsförbunden och vant, inte sällan på gränsen till blasé, navigerar genom debatter och kontrapropositionsordningar, så är det storögt och vördnadsfullt som SD:s ombud kliver in i den stämmolokal som i enlighet med SD:s grafiska profil badar i skärt och lila ljus.

När det är dags att behandla infrastrukturpolitiken så handlar flera replikskiften om hur man bäst hanterar bildäck. Målande beskrivs hur däck är "ungefär som mjölk", alltså håller längre vid rätt temperatur. Slutsatsen blir att de ska "förvaras som potatis". (Nöjt konstaterar jag att de egna sommardäcken har det ganska bra i en sedan länge nedlagd ladugård på Dalarnas landsbygd.)

Det är spretigare, mer som ett kommunfullmäktige än en riksdagsdebatt. Stundtals är det lite charmigt. Sedan skrämmer det.

Auktoritetstron är enorm. Sektliknande mantran om att "laget går före jaget" läggs ovanpå en partikultur präglad av uteslutningsärenden som SD-politiker själva liknar vid förföljelse i de forna östländerna och Nordkorea.

På väg fram. Tobias Andersson, talesperson för ungdomsförbundet Ungsvenskarna, är del av en ny generation SD-politiker som skiljer sig från de tidigare.

På landsmötet märks också en ny typ av SD-politiker. Välklädda och välkammade kryssar de mellan grupperna av äldre lokalpolitiker som har fullt upp med att titta vördnadsfullt på närmaste partitopp.

Redan vid första inlägget i talarstolen blir det uppenbart att de ynglingar som nu slussas upp ur SD:s ungdomsförbund "Ungsvenskarna" har fått gå på kurs. Den retoriska nivå är fjärran alla andras. De är också mer konservativa, men undviker utan ansträngning de extrema åsikter som den tidigare ledningen för det till sist helt uteslutna ungdomsförbundet SDU gav uttryck för.

Mest tycks de vara broilers. Den första riktiga generationen. Precis lika strömlinjeformade som i andra partier.

En fasad med allt färre fläckar. Mattias Karlsson, Paula Bieler, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof professionaliserar sitt parti, uteslutning för uteslutning.

Hur lockande det än är att avfärda förändringen av SD med att rasismen ännu en gång visat sitt fula tryne så gör meningsmotståndarna bäst i att hålla huvudet kallt.

Jimmie Åkesson på väg att få som han vill: SD blir alltmer likt andra partier. Utåt, det vill säga. Det finns få kvar som är lika obetänksamma som Martin Strid från Borlänge.

Internt är det en annan sak.

En sak är klar: Även när den sista flagranta rasismen tvättats bort från det SD visar utåt så kommer partiet att vara en destruktiv kraft i svensk politik.

Det är lika bra att förbereda sig för den verkligheten.

Gabriel Ehrling var ledarredaktionens utsände på SD:s nu avslutade landsdagar i Norrköping.

LÄS TIDIGARE KOMMENTARER FRÅN SD:s LANDSDAGAR 2017:

Gabriel Ehrling: Identitetskris väntar när gräsrötter och väljare inser att SD har blivit politisk elit

Gabriel Ehrling: Åkessons inbillade medieångest – SD misshandlas inte i nyhetsrapporteringen visar ny undersökning

Gabriel Ehrling: Frontalangrepp på Ulf Kristersson (M) och domedagsprofetior kring vården – så var Jimmie Åkessons tal

Gabriel Ehrling: Dåligt, dyrt och "högskoleutbildning" i brottslighet – därför blir det värre med hårdare straff

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Därför avskyr gräsrötterna i Dalarna SD:s intrigerande partiledning

Mer läsning

Annons