Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Lööf och Sjöstedt visade att en annan politisk debatt är möjlig

Annons
Annie Lööf och Jonas Sjöstedt inför storpublik på högskolebiblioteket i Falun.

Äntligen! Det var trångt i bänkarna och i trapporna fick jag kryssa fram mellan människor som inrättat egna sittplatser. Längs kanterna i den stora ljusgården tittade nyfikna ögon ner mot scen.

Jag har aldrig sett så mycket folk i det vackra högskolebiblioteket i Falun. Glädjande nog var många av dem unga – ja, en betydande del såg ut att vara på livets första riktiga politiska debatt. Och de blev kvar. För det var både spännande och kul!

Onsdagens timslånga duell mellan Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) var långt från det tröttsamma käbbel som ofta präglar de stora tevesända partiledardebatterna. Tänk vilken skillnad det kan göra med något så litet som att man faktiskt låter varandra tala till punkt!

En starkt bidragande förklaring till att luften var lätt att andas både under och efter debatten är så klart att varken Lööf eller Sjöstedt är ministrar. Vänsterpartiet är förvisso en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag och har i relation till hur litet partiet är (för) stort inflytande i svensk politik. Men Sjöstedt var klok nog att på flera punkter distansera sig. Särskilt tydligt blev detta kring LSS och personlig assistans där han sträckte ut handen till Lööf för att sätta press på Löfven.

När en debatt blir mer än ett gräl om vad regeringen gjort och inte gjort sedan valet så blir de ideologiska skillnaderna tydligare och mer meningsfulla.

I grunden vill alla partier ha ett bättre och ännu rikare samhälle. Men hur det ser ut – och vilken vägen är dit – säger mycket om vad som väntar om partiet väl kommer till makten.

Trots att avståndet dem emellan är milsvitt, och att DT:s ledarredaktion i de flesta enskilda frågor landar betydligt närmare Annie Lööf än Jonas Sjöstedt, så håller jag dem båda som föredömliga politiker. Inte minst har de båda en egenskap vi behöver mer av i samhället: De är maktkritiska.

Centerrörelsen har alltid burit landsbygdens sunda skepsis mot centralmakten i Stockholm och gjort en betydande insats i att genom ökad valfrihet utmana det socialdemokratiska Sverige där alla ansågs stöpta i samma form.

Och även om jag tycker att Sjöstedt i regel är ute och cyklar när det gäller friskolor och privat äldreomsorg så har han ofta en poäng när han varnar för konsekvenserna av att stor ekonomisk makt koncentreras till ett fåtal starka intressen i samhället.

Sedan kunde man förstås önska att Sjöstedt inte var så enkelspårig. Lika lite som privatiseringar alltid leder till bättre utfall är offentlig drift någon given väg till framgång. Vänstern har glömt att det var för att människor for illa som 90- och 00-talens valfrihetsreformer behövdes.

Det är ju att människor kommer i kläm som är problemet, inte vad det står på dörren.

Men må valåret bjuda fler debatter som den mellan Lööf och Sjöstedt.

Mer läsning

Annons