Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Jag är övertygad om att många socialdemokrater skäms över sitt parti

Annons
Foto: Henrik Montgomery/TT

Socialdemokraternas politiska retorik upphör aldrig att förskräcka. Men förvåna gör den inte längre. Det råder nämligen inga tvivel om att partiet är berett att göra i stort sett vad som helst för att behålla makten. Det som förskräcker är den avgrund som öppnat sig med den nya auktoritära strategin.

Fort har det gått.

Minns hur statsminister Stefan Löfven sa att "mitt Europa bygger inte murar". Sedan stängde han gränserna och har sedan dess varit närmast triumferade över att flyktingpolitiken förflyttats till "EU:s miniminivå".

Finansminister Magdalena Andersson (S) dömde strax innan jul ut integrationen och uppmanade flyktingar att söka sig till andra länder. Man skulle avskräckas av exemplet Sverige. Andersson gick till direkt angrepp på asylrätten och förklarade att antalet flyktingar Sverige kan ta emot bör avgöra mottagandet, oaktat behoven hos människor vid gränsen.

Socialdemokraterna har sedan argumenterat för att flyktingmottagandet i EU bör fördelas utefter befolkning, vilket i sammanhanget bäst översätts till "så få som möjligt till Sverige". Inte en solidarisk fördelning utefter BNP per capita. Men för socialdemokratin anno 2018 är det helt naturligt att verka för en ordning där Sverige, som ett av EU:s rikaste länder, ska ta emot hälften så många flyktingar som ett av unionens fattigaste, Rumänien. "Av var och en efter förmåga" gäller inte längre här.

Ovärdigheten har fortsatt.

Magdalena Andersson har förklarat att vi "inte ska ha svängdörrar in i Sverige" och att "alla som ger till tiggare ska veta att man riskerar att bidra till människohandel".

Nästa steg i strategin blev att ge sig på arbetskraftsinvandrarna. I ett läge där företagen skriker efter arbetskraft sade den vid det här laget fullt utblommade populisten Löfven: "Det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra."

Det lät som Donald Trump. Det var nära nog Trump.

Och så veckans lågvattenmärke, levererat av Magdalena Andersson i en intervju med DN: Att relativ barnfattigdom, alltså att barn till invandrare har det sämre ställt än dem som föds av svenskfödda föräldrar, är ett avgörande skäl till Socialdemokraternas till synes permanenta åtstramning av flyktingpolitiken. Andersson sade:

"Vi vill inte ha ett samhälle med växande klyftor där sammanhållningen blir sämre. Om barnen får dåliga uppväxtförhållanden, där de har svårt att klara skolan, så kan det föda sociala problem och kriminalitet. I Sverige skulle vi bli främlingar för varandra."

Invandringen passar alltså inte bara illa med det socialdemokratiska samhället, den kommer också att leda till ökad kriminalitet. Hade en minister i Fredrik Reinfeldts regering sagt en sådan sak våren 2010 hade Mona Sahlin krävt personens avgång.

Lägg därtill överbudspolitiken när det kommer till "tuffare tag" kring brott och straff, där Socialdemokraterna struntar i att det är välbelagt att "fler år på kåken" är ett ineffektivt sätt att bekämpa kriminalitet.

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Dåligt, dyrt och "högskoleutbildning" i brottslighet – därför blir det värre med hårdare straff

Vad vi bevittnat är ett sällan skådat race to the bottom, där såväl människor på flykt som den politiska anständigheten fallit när Socialdemokraterna jagat makt.

Men en föraning om förfallet fanns redan i valrörelsen 2014, och allt tjat om att någonting "gått sönder". I själva verket var det socialdemokratin som börjat krackelera. Gladast var Jimmie Åkesson. Allt Sverigedemokraterna behövde göra var att vrida retoriken ett kvarts varv så var vi framme vid dagens debatt: Hur kan vi ha råd med invandring, när Sverige ju gått sönder?

Även bland vänsterliggande ideologer som är viktiga för socialdemokratin märks uppgivenheten. Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider och Aftonbladets Kulturchef Åsa Linderborg, båda två långt till vänster i relation till Socialdemokraterna, tycks i boken "Populistiska manifestet" ha landat i slutsatsen att socialism i ett land är det bästa socialdemokratin och vänstern nu kan hoppas på. Därmed blir också den humana och solidariska flyktingpolitiken ett naturligt offer på det politiska projektets altare.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein fångade i veckan trenden under den kärnfulla rubriken ”Vänstern ger oss inte längre hopp om en bättre framtid”.

Så här utvecklade han resonemanget:

"Det märkliga i det nuvarande politiska läget är att även vänsterkrafterna i svensk politik i så hög grad bygger sin politik på att injaga fruktan. Jag har letat ordentligt men ingenstans hittar jag en seriös politik från vänster som inger hopp om en bättre framtid. Klagosångerna om allt vi måste frukta är i stället närmast oändliga".

Han har rätt. Precis så deprimerande är det.

Det går att säga mycket om den svenska socialdemokratin. Inte minst i Dalarna... Men under 100 år lyckades arbetarrörelsen i alla fall upprätthålla någon typ av tro på att framtiden skulle bli bättre om man röstade på partiet.

Nu har man gett upp. Tyr sig mot nationalismen. Internationalens kända strof har vänt riktning: från ljuset sjunka vi nu mot mörkret.

För Socialdemokraterna handlar allt om att Ulf Kristersson (M) inte ska bli statsminister efter valet. Struntsamma vad som händer sedan.

Den politiska ladan med ideologiskt utsäde för framtida skördar är inte bara tom. Den är satt i brand. Och Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons järnhänder det sista som kan rädda oss från välfärdsstatens kollaps.

I det bråk som under dagen utbröt med kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) gällande S-retoriken, replikerade Magdalena Andersson att "Sverige har inget att skämmas för" när det gäller flyktingpolitiken.

Men det har socialdemokratin. För det här är en ynklig strategi. Retoriken har bara ett budskap: Rösta på oss, så ska vi skydda er från eländet.

Fler än hundra socialdemokrater angav nyligen i en enkät till Expressen att man överväger att lämna partiet.

Personer i min närhet som röstat S hela livet har ingen aning om vad de ska lägga i urnan i september. En S-valsedel blir det inte. Och jag är övertygad om att många socialdemokrater skäms över Stefan Löfven, Magdalena Andersson och vad det blivit av deras parti.

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling

Gabriel Ehrling är politisk redaktör (vik.) på oberoende liberala Dalarnas Tidningar.

Mer läsning

Annons