Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Insatser mot extremism ska sättas in på rätt ställe – inte smetas ut över hela landet

Artikel 4 av 5
Antisemitism och nazism (2018)
Visa alla artiklar

Annons
Gabriel Ehrling är politisk redaktör (vik.) på oberoende liberala Dalarnas Tidningar.

Vad förenar Ludvika, Borlänge, Vaggeryd, Mora, Grums, Emmaboda, Säter, Värnamo, Hammarö och Södertälje?

Jo, de är nazismens starkaste svenska fästen i termer av aktivitet – om man tar hänsyn till befolkningsstorleken. Detta enligt en granskning som tidskriften Expo (5/7) har gjort i samverkan med Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.

Tittar man på en karta över de 72 kommuner som haft kontinuerlig nazistisk aktivitet det senaste årtiondet syns tydliga stråk. Ett längs Bottenviken ner till Umeå. Ett i Bergslagen, från Borlänge till Karlstad. Ett i Småland söder om Jönköping. Och så kransar runt storstäderna, där många av landets nazister bor och reser ut för flygbladsutdelning.

När en nazistisk organisation etablerar sig liknar det ett MC-gäng: Några aktiva individer flyttar in, får sällskap av fler och arbetar långsiktigt med rekrytering. Och i likhet med när Bandidos eller Hells Angels upprättar bas i en gammal byskola så säger det inte nödvändigtvis särskilt mycket om bygden som sådan.

Det är inte något i grundvattnet i kommunerna på listan som gör att människor "råkar" bli nazister. Inte heller gör nazipropaganda på lyktstolpar och i brevlådor att livet i trakten i övrigt stannar av.

Men granskningen är viktig då den tydliggör att arbetet mot nazismen har en geografisk dimension. Geografin har betydelse om vi ska hindra nazister från att begränsa andras frihet – och i det långsiktiga arbetet för att stoppa rekrytering till nazisekterna.

Även om det inte är kommunernas "fel" att de tvingas dras med nazister så är de geografiska mönstren ingen slump. Nazisterna i Sverige är få till antalet och organisationerna beroende av ett fåtal individer. Många av kommunerna på Expo:s lista var drabbade även på 90-talet då "VAM", "NSF" och "Riksfronten" härjade. Den nazivågen ebbade ut, men nazisterna blev kvar.

Den tydliga geografin manar också till självkritik gällande arbetet mot den här typen av extremism, vilket i sin nuvarande form inleddes 2014 då Mona Sahlin utsågs till den första "samordnaren mot våldsbejakande extremism".

Expo beskriver kritiskt hur staten genom "samordnarna" oaktat behovet på orten uppmanat alla kommuner att utarbeta "handlingsplaner" och utse "samordnare". Inte ens det har lyckats. Nio av de 25 kommuner med störst problem saknar enligt Expo handlingsplan. Bara fyra av dem har en som byggs på det faktiska lokala läget.

Såväl krav som insatser har smetats ut på en alldeles för stor yta. De kommuner där radikalisering sker har varit för ensamma.

Klart är att om dagens nazism är bättre organiserad än på 90-talet så måste det förebyggande arbetet också vara det. Statens insatser måste därför vara kraftfulla och sättas in där de verkligen behövs.

Tidigare delar i serien "Antisemitism och nazism" (2018):

Gabriel Ehrling: Tro inte att nazismen försvinner för att vi förbjuder NMR

Gabriel Ehrling: Se det nazistiska hotet, men känn också styrkan i samlingen kring demokratin (1)

Gabriel Ehrling: För att bekämpa antisemitismen måste vi förstå den – och judehatet har flera ansikten (2)

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling

Alla artiklar i
Antisemitism och nazism (2018)
Annons