Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: I det världsberömda köket i Ramvik insåg jag hur komplex Thorbjörn Fälldin var

Annons
Efter 40 års oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav blev Thorbjörn Fälldin (C) statsminister 1976. Gabriel Ehrling berättar om ett minnesvärt möte i Ådalen 2011. Foto: Arne Henriksson (Arkiv).

Vägguret slog tungt och en doft av nybakat kaffebröd vilade över det gamla bondköket. Vintern var i antågande, det är sex år sedan nu, och jag vikarierande på Tidningen Ångermanland. Platsen var Ramvik, i röda Ådalen, och med en fortfarande kraftfull, stundtals mullrande, stämma inledde den då 85-årige tidigare statsministern Thorbjörn Fälldin (C) intervjun med orden "Nu sitter ni vid Sveriges mest kända köksbord. Ta en bulle."

Det var på dagen 30 år efter att han som statsminister sagt de där bevingade orden "Håll gränsen", efter att försvaret upptäckt vad man först trodde var två ryska krigsfartyg på väg mot svenskt vatten för att frita den strandade ryska ubåten U137 i Blekinges skärgård.

Mötet blev förstås minnesvärt. Extra nära har det känts den gångna veckan då jag sett SVT:s dokumentär Bonden som blev statsminister , och sedan bonde igen. Just den sidan av Fälldin, hans unika resa och speciella person, fångas framgångsrikt i SVT:s berättelse.

Fälldin stod för både något gammalt och nytt i svensk politik. Gammalt i bemärkelsen genuin och en man av folket. Även om myten om fårbonden från Ådalen med tiden blivit större än verkligheten – han blev trots allt partiombudsman i ung ålder och gården köptes strax innan han blev riksdagsman – så bottnade Fälldin som få andra i uppdraget att företräda väljarna. Den med tiden kännetecknande vanan att fråga föredragande tjänstemän och politiska motståndare vad föreslagna satsningar, åtstramningar och lagförslag skulle innebära för privatekonomin hos grannarna hemma i Ramvik var lika elegant som charmerande.

När min kollega och jag frågade Fälldin om det politiska tilltalet så konstaterade Fälldin helt kort att "det är utifrån vanliga människors vardag man måste arbeta".

Och så är det ju.

Även om Olof Palmes retoriska förmåga var fjärran konkurrenternas så kunde Thorbjörn Fälldin ta igen det han tappade när debatten gällde världspolitiken genom att tvinga Palme ner i myllan, där det var centerledarens premisser som gällde. En upprepad fråga om vad motståndaren egentligen ville med grustäktsavgifterna fick Palme, som inlett debatten med freden i Mellanöstern, att se ut som ett levande frågetecken.

Men Fälldin stod också för något nytt. Bara mängden bilder och filmsekvenser från gården skvallrar om att Fälldin förstod att forma bilden av sin person. Ändå kändes det inte konstlat. Och jag tror inte heller att det var det.

Som personporträtt är SVT-dokumentären alltså föredömlig. Berättelsen om Fälldin som en känslomänniska med starka uppfattningar om rätt och fel förtjänar att berättas. De karaktärsdragen var högst påtagliga även årtionden efter att han tvingades från uppdraget som partiordförande och vi satt där i köket. Det är människor som formar politik. Och politiken är därmed också personlig och mänsklig.

Tyvärr tillför dokumentären inte särskilt mycket när det gäller vad Fälldin stod för, och vad han faktiskt hade att bekämpa.

Med 2017 års glasögon är det uppenbart att Centerpartiet på 70-talet stod klart till vänster om dagens socialdemokrater och Stefan Löfven (även han från Ångermanland). 1980- och 90-talen har gjort sitt och det politiska flyttlasset har gått högerut. Både väljare och politiker har gett upp på socialismen (blott Göran Greider och 5-7 ännu förblindade procentenheter av väljarstödet återstår). På gott och ont handlar politiken (Sverigedemokraterna undantaget) mest om finjusteringar på den kapitalistiska välfärdsstat som de flesta nu tar för given. Det blev varken total (val)frihet och total trygghet, utan en långsiktig kompromiss.

På 1970-talet var läget minst sagt annorlunda. Någon tydlig gräns för statens expansionslust fanns inte. Höger-vänsterskalan var långt ifrån jämvikt. Och center var verkligen inte given höger. I Fälldins parti krävde medlemmar både högre barnbidrag och sänkta skatter. Tillväxt respektive urbanisering betraktades med misstänksamhet och bekämpades. Motiverat eller inte så var småbönder på landsbygden uppriktigt rädda för att Palme en dag skulle komma och ta jorden ifrån dem. För stora och växande krafter i samhället var äganderätten inte mer än en enslig tall som utan större betänkligheter kunde fällas för att bereda väg för det nya moderna samhället.

Det är komplexiteten som gör Fälldin och tiden han verkade i intressant. I dag hyllas han bland centerpartister, inte minst yngre och mer nyliberala, som en frihetlighetens främste. Men när det begav sig var han en politiker som ofta stretade emot, ibland var han ganska nostalgisk.

I dag är det socialdemokratin som är sentimental, fast med betong och bruk (och bidrag) för näthinnan, inte hässjor och hembygdsgårdar. Då var det Fälldin som gick till storm mot socialdemokratins "flyttlass" och "deportationspolitik" när människor i Norrlands inland gavs ekonomiskt bistånd för att flytta till större städer söderut. Och han vann val på kuppen!

Som så många andra landsbygdsbor var Fälldin en utpräglad icke-socialist, men han hyste också stark känsla för de mindre bemedlade. I ett fint avsnitt i SVT-dokumentären berättar den tidigare centerpolitikern Anders Ljunggren hur Fälldin vid något tillfälle att om det någon gång blev en kamp mellan människor i skjortor (de rika) och dem utan (arbetare… och i viss mån bönder) så skulle det aldrig råda någon tvekan om vilken sida han skulle strida för.

Att bönder både såg äganderätten som helt central i livet och ofta hade det knapert eller till och med fattigt och eländigt är en avgörande insikt om man ska förstå Fälldin och det parti han ledde.

Ett sorgligt intryck från det egna mötet i Ramvik var de fortfarande öppna såren som konflikterna som till sist tvingade honom från politiken hade vållat. SVT hastar över den delen i berättelsen. Trots att hans renässans som ikon i centerrörelsen var ett faktum redan 2011 så ville Fälldin inte riktigt kännas vid den. Ålder, sviktande hälsa och 15 år av vad han själv beskrev som en tillvaro, med få undantag, utan närmare kontakt med sina tidigare partivänner hade gjort sitt. Han hade inte bara fått sparken, utan också blivit sviken och övergiven.

Högintressant ur ett politiskt perspektiv var att Fälldin vid vårt möte menade att han från början insett att kärnkraften skulle bli ett sorgligt kapitel för Centerpartiet. Han förstod att den radikala hållningen i frågan i längden var oförenlig med ambitionen att vara regeringsbärande, men väl upp på den tidens gröna våg var det svårt att hoppa av. Fälldins egen mission var att bromsa socialiseringsivern och främja landsbygden. Inför kärnkraften menade han sig inte ha känt någon större personlig entusiasm.

Spännande var också hur imponerad Fälldin var av den dåvarande statministern Fredrik Reinfeldt (M). Och på sätt och vis hade M-ledaren ju upprepat Fälldins egen bedrift: Att formera ett brett borgerligt – eller i Fälldins fall, i alla fall icke-socialistiskt – alternativ till den socialdemokrati som dominerat under årtionden. Reinfeldt hade också vunnit. Och det var viktigt. Politik var för Fälldin inte alls bara ideologi, utan också i hög grad organisationsförmåga. Resultat talade för sig. Det var Fälldins ledarskap, inte hans redan då vacklande parti, som såg till att Centern även efter valet 1979 kunde lägga beslag på statsministerposten, då man faktiskt redan passerats av Moderaterna.

Sedan finns det så klart mängder av andra saker som är intressanta med Fälldin. Den hoppfulla och framgångsrika retoriken kring landsbygden, den framsynt och än i dag riktiga insikten att Centerpartiet och Liberalerna (då Folkpartiet) egentligen borde vara ett parti som kan utgöra ett långsiktigt mittenalternativ till både Socialdemokraterna och Moderaterna.

Berättelsen om Fälldin är inte bara den om bonden som blev statsminister och ett unikt maktskifte. Berättelsen om Fälldin är också en om ett Sverige och en politik som förändrats i grunden.

Jag är inte alls säker på att Fälldin skulle kunna bli statsminister i dag. Han var varken hårdhudad eller strömlinjeformad utan var som han var. Ett tag låg han rätt i tiden. Sedan gjorde han det inte. Han gjorde förstås rätt som blev innerligt upprörd över den alldeles för grova satir i Aftonbladet som beskrev honom som mentalsjuk. Men en statsminister kan inte i månader öppet gå och vela om han ska avgå eller inte.

Det som satte djupast avtryck hos mig under intervjun 2011 gällde dock just detta med när man egentligen ska gå hem. Vi frågade om bördan av att vara statsminister och svårigheten att hålla ihop en regering med tre partier. Svaret var enkelt, och samtidigt så stort att jag ofta funderar över det. Han sade:

"Fungerar det inte så avgår man som statsminister och åker hem. Det är inte mer med det. Solen går upp i morgon också."

Mer läsning

Annons