Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: "Förr eller senare spräcker SD alliansen" – därför talar alltmer för en ren M-regering

Annons
Har skådat makten – och vägen dit. M-ledaren Ulf Kristersson. Foto: Pontus Lundahl / TT

Sverige har en historiskt svag regering. Det bästa för landet vore om allianspartierna i höstens val blev större än de rödgröna och kunde återta makten.

Liksom mandatperioden 2010-2014 skulle man då få igenom sin politik vid alla tillfällen då SD inte gör gemensam sak med de rödgröna. Man behöver inte vid varje givet tillfälle förlita sig på Jimmie Åkesson.

Troligheten i att det blir så "enkelt" är liten och krympande. Ska KD klara spärren krävs mängder av både böner och stödröster. Och inte ens då ser alliansen ut att bli största block.

I takt med sitt växande stöd i opinionsmätningarna växer naturligtvis också SD:s anspråk på att forma utvecklingen.

Åkesson vill ha det han alltid velat: makt. Nu är den närmare än någonsin. Målet är att göra Ulf Kristersson (M) medgörlig. Taktiken att hålla alla dörrar öppna.

SD har gjort klart att inte ens när en eventuell borgerlig regering är på plats kan den räkna med att partiet sitter still i båten. Under Almedalsveckan deklarerade partiet att alla regeringsalternativ finns på bordet – utom där C, MP och V "ges inflytande över invandringspolitiken".

Migrationspolitiken kommer sannolikt att ligga orörd nästa mandatperiod oavsett vem som styr landet, men konflikten mellan SD samt de liberala partierna L och C lär ändå få stor betydelse.

Förr eller senare infinner sig frågan vad SD:s väljare och medlemmar anser om att partiet, som ser ut att landa på 20-25 procent av rösterna, låter Annie Lööf och Jan Björklund sitta i Rosenbad. Det är inte direkt vad de röstat och engagerat sig för...

Och även om SD-ledningen skulle förmå anhängarna att svälja liberala ministrar, utan att dra på sig en stor svekdebatt, så kommer SD förr eller senare ändå att spräcka alliansen inifrån.

Det skulle förmodligen inte dröja länge efter en regeringsförklaring innan "beroendet" av SD – och vad som egentligen är att betrakta som "samarbete" – skulle bli en kabinettsfråga för en alliansregering.

Att C och L har en annan hållning än M och KD är välkänt och framkom inte minst under cirkusen kring SD:s eventuella ordförandeplatser i riksdagens utskott. Varje gång en ny sådan spricka blottläggs kommer S att slå in en kil.

LÄS ÄVEN:

Isobel Hadley-Kamptz: I går framstod C och L som hycklare – i dag undrar jag om vi kan lita på dem kring SD

Om något har de senaste veckorna visat att konflikten är oundviklig. Och inte undra på det: Nationalism och liberalism är ideologiska motpoler.

L och C positionerar sig nu – helt riktigt! – som huvudmotståndare till SD, vilket också märktes tydligt i respektive partiledares tal under Almedalsveckan.

Åkesson har i sin tur kallat de liberala partiledarna "verklighetsfrånvända". Så beskrivs även de rödgröna – men inte Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD).

Utåt vill alliansledarna få det att framstå som att alternativet är att de regerar tillsammans – eller inte alls. I det fördolda pågår säkerligen förberedelserna för en ren M-regering som kan ta makten oavsett hur det går för KD. M-ledningen är förstås inte dummare än att den förstår att den politiska kartan är en annan än den efter valet 2010.

Med en sådan regering blir riksdagen viktigare. Och även om det kan tyckas paradoxalt så kan det faktiskt bli lättare att regera med en mindre minoritetsregering än en något större som ändå inte har majoritet.

Det är exempelvis smärtsamt uppenbart att Stefan Löfven haft en lättare mandatperiod utan MP. I frågor som rör försvar, lag och ordning, energipolitik (kärnkraft), invandring samt integration har Löfven ändå i regel haft närmare till Kristersson än Lövin/Fridolin.

I ensam majestät kan Kristersson göra upp med L och C (samt eventuellt KD) kring ekonomisk politik och med S kring invandring och en del andra politikområden där båda har ett intresse av att slippa träta om saken. Och i nästan alla frågor få stöd av ett betydligt tamare SD som vinner en seger i att slippa sina "huvudmotståndare" vid regeringsmakten.

Det blir förstås en mindre liberal regering än om L och C suttit i den. Och de liberala partierna får i ett sådant läge en viktig roll som vakthundar i riksdagen mot konservatism och högerpopulistisk överbudspolitik.

Det blir inte det bästa för landet. Men det kommer nog att hända i alla fall.

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Kritiken och granskningen av dagens SD är för dålig (serie i åtta delar)

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling

Mer läsning

Annons