Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Än står Lenin mitt i byn, men han vittrar av ironi

Annons
Demonstranter högtidlighåller minnet av oktoberrevolutionen vid den stora Leninstatyn framför parlamentet i Minsk.

Hur långt det är till Minsk och Belarus, eller Vitryssland som landet officiellt kallas i Sverige, beror på vilket avseende man menar. Geografiskt är det mycket närmare än man tror. Flyget från Stockholm tar bara en dryg timme. Väl på plats väntar dock en värld som är brutalt annorlunda än den vi känner i Sverige.

Landet tillhörde Sovjetunionen fram till 1991 och gränsar i norr och väst till EU-länderna Litauen och Polen, i söder till Ukraina och i öst till Ryssland. Här tillbringade jag nyligen några dagar hos vänner.

Till skillnad från i flertalet andra länder i Östeuropa, där frihetsanda kom att dominera efter att Sovjetunionens sönderfall, fick Belarus snabbt ännu en auktoritär och repressiv ledning med fortsatt sovjetisk kompass. Alexandr Lukasjenko, som tjänstgjorde i KGB, styr landet sedan 1994 och vinner de riggade valen med drygt 80 procent av rösterna.

Stalin har man förvisso plockat ner på de flesta ställen. Men utanför parlamentet tronar fortsatt en enorm staty över Lenin. Framför den samlades människor den 7 november för att högtidlighålla 100-årsminnet av oktoberrevolutionen, vilken innebar kommunismens stora genombrott.

Detta var min sista dag i Minsk för den här gången och vännerna skrattade glatt när de dukade fram traditionell "Lenintårta" till kaffet (alldeles för sötsliskig för min smak!).

En i sällskapet berättade att innan Sovjetunionens fall så föregicks firandet av lika absurda som rigorösa förberedelser. En månad innan anmodades barn och föräldrar, i skolor på fabriker, ovänligt och bestämt att börja förberedelser av plakat. I varje by skulle man därtill tillhandahålla bilar med enorma bilder på maktapparatens män. Att delta i demonstrationen var förstås obligatoriskt. Likadant var det med förstamaj.

Det är snart tio år sedan jag för första gången reste till Belarus, då inom ramen för ett biståndsprojekt jag arbetade med. Även om de inte alls har samma kraft som efter Berlinmurens fall, så blåser nu milda förändringens vindar genom landet. Inte minst viner det kring bilden av Sovjetunionen.

Inte långt därifrån, i forna Östtyskland (DDR), dröjer det sig än i dag kvar en stark känsla av nostalgi. Denna har eldats på av att invånarna där, även snart 30 år senare, lider av den grova vanskötseln och förlamande planekonomin som rådde under kommuniststyret. Särskilt varm blir nostalgin när människor ser hur tidigare västtyska städer och regioner växer och utvecklas.

Även om framtidsutsikterna i Belarus fortsatt går i grått så tittar allt färre bakåt mot det som varit. Tiden före 1991 tycks avlägsen. Och medan några av dem som växte upp under Sovjets tyranni av förklarliga skäl haft svårt att skaka av sig årtionden av propaganda, så förtvinar den allmänna nostalgin.

I dess ställe växer en bred och av unga människor buren ironi inför det förtryckande imperiet.

Barer driver med hur enahanda utbudet av mat och öl var. På en underbar hemsida ägnar sig en grupp människor åt att kartlägga exakt hur många monument över Sovjetunionens ledare som fortfarande finns kvar (600 stående i Belarus, uppskattningsvis 400 nedmonterade och bevarade).

I sociala medier frodas en kultur som skojar friskt med det kösamhälle och den ändlösa väntan som följde av planekonomin. Likaså driver man med att när den dysfunktionella ekonomin havererade så började människor i stället handla med en valuta som, trots att den var flytande, var mer stabil än de statliga pengarna: vodka.

Kommunismens brott mot mänskligheten var enormt och pågår tyvärr fortfarande i delar av världen. Att 100 miljoner människor berövades livet när makten med våld och förtryck skulle mejsla fram ett klasslöst, socialistiskt utopisamhälle för de rättrogna, borde förstås räcka för att Leninstatyerna som minner om oktoberrevolutionen ska falla till marken som ett novemberregn.

Men i väntan på demokratins genombrott i länder som Belarus blir humorn ett sätt att överleva. Ibland måste man bara skratta åt eländet, armodet och alla absurda effekter som uppstår i ett samhälle när man försöker centralplanera hur många spikar som ska tillverkas och hur mycket vodka som ska brännas.

Och även om Lukasjenko alltjämt håller samhället i ett järngrepp så har regimen åtminstone förstått att den tidigare planen, att gå armkrok med Vladimir Putin in i framtiden, i bästa fall leder till en isolerad tillvaro i ständig rädsla för en nyckfull rysk regim i Kreml. Om Putin utan större betänkligheter annekterade Krim så finns ju inget som säger att inte fler områden kan möta samma öde.

Så länge Lenin står utanför parlamentet är vägen till folkstyre, likhet inför lagen och personlig integritet förstås lång. Men jag är övertygad om att en dag kommer friheten – även till Belarus. Och då kommer firandet av oktoberrevolutionen att försvinna helt.

Artikeln har uppdaterats avseende Lukasjenkos tjänstgöring i KGB.

Mer läsning

Annons