Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Åkessons inbillade medieångest – SD misshandlas inte i nyhetsrapporteringen visar ny undersökning

Annons
SD:s partiledare Jimmie Åkesson tar varje chans att ondgöra sig över medierna, som till och med beskrivs som motståndare till partiet. Men en ny undersökning visar att SD inte alls misshandlas i nyhetsrapportering. Tvärtom tillhör partiet de som skildrats minst negativt hösten 2017.

LÄS TIDIGARE KOMMENTARER FRÅN SD:s LANDSDAGAR 2017:

Gabriel Ehrling: Frontalangrepp på Ulf Kristersson (M) och domedagsprofetior kring vården – så var Jimmie Åkessons tal

Gabriel Ehrling: Dåligt, dyrt och "högskoleutbildning" i brottslighet – därför blir det värre med hårdare straff

Gabriel Ehrling: Identitetskris väntar när gräsrötter och väljare inser att SD har blivit politisk elit

I åratal har SD krävt att slippa påminnelser om partiets rötter i svensk nazism. I stället vill man bli behandlat som ett parti bland andra. Ur ett journalistiskt perspektiv behöver lyckligtvis inte det ena utesluta det andra.

Partiets bruna historia ska förstås inte falla i glömska, men heller aldrig stå i vägen för granskning av vad partiet faktiskt är och gör i dag. Och inte gör. För ofta är det just oförmågan att faktiskt göra något av folkets förtroende som skiljer SD från övriga partier 2017.

Det stora stöd SD fick av väljarna i kommuner och landsting 2014 har, med få undantag, negligerats. Ofta tycks enda skälet att partiet över huvud taget finns representerat i fullmäktige vara att kvittera ut partistöd som kan slussas upp till riksorganisationen.

De ännu pågående landsdagarna i Norrköping inleddes med att Jimmie Åkesson rasade över en ledare i Dagens Industri (22/11) . I en på flera sätt befriande text hade tidningens politiske redaktör PM Nilsson då påpekat att det politiska hantverket inte håller måttet – programmen är mest floskler staplade på hög. Under rubriken "SD:s olidliga lathet" skrev Nilsson:

"Den ekonomiska politiken har börjat närma sig en hygglig standard, men i övrigt är det ekande tomt. Efter nästan två mandatperioder som riksdagsparti varav det ena som det tredje största är den politiska utvecklingen fortfarande häpnadsväckande svag. Ett riksdagsparti har resurser, heltidsanställda politiker med god lön, anslag för att anställa sakkunniga egna tjänstemän och rätt att använda riksdagens utredningstjänst."

Detta retade Åkesson så till den milda grad att han tog med sig tidningen upp på scen och viftade indignerat framför ombuden.

I den nya reklamfilm som tagits fram inför landsdagarna beskriver Åkesson medierna som motståndare till SD, på samma sätt som Socialdemokraterna och Moderaterna.

Det kan låta motsägelsefullt att det i ett parti som menar att medierna ändå inte är att lita på blir så upprörd stämning kring exempelvis en ledare i en affärstidning. Och att medier beskrivs som spelande i motståndarlaget. Men det är också en bärande del av SD:s berättelse: bilden att partiet misshandlas i orättvisa och förljugna medier är ett återkommande argument för att mobilisera medlemmarna. Budskapet från partiledningen är: Bry er inte! Låt dem hålla på. (Det enda som betyder något är det vi säger.)

Intressant är då att ställa SD:s bild av verkligheten mot en rykande färsk undersökning där Sveriges Radio, med hjälp av Sifo, kartlagt hur partierna faktiskt skildras i riksmedierna. Genomgången har både kvantitativa och kvalitativa inslag och leder i bägge avseenden till samma slutsats: I den mån medierna någonsin varit besatta av att jaga SD, så gäller det i alla fall inte längre hösten 2017.

Sett till antalet gånger riksdagspartierna figurerar i etermediernas huvudnyheter och på de tryckta tidningarnas förstasidor så är fördelningen, om något, oväntat proportionerlig till väljarstödet 2014.

Det enda parti som förekommit anmärkningsvärt lite i relation till sin storlek är Miljöpartiet. Vilket sannolikt är en följd av att partiet samtidigt håller på att drunkna i regeringsarbetet och att det redan kämpiga opinionsläget tycks förvärras varje gång språkrör Gustav Fridolin visar sig i teverutan, varför partiet nu håller lägsta möjliga profil.

Genom att kategorisera nyhetsinslagen efter om det som rapporteras har en positiv eller negativ "vinkel" i relation till det enskilda partiet – exempelvis om Jan Björklund (L) får utrymme att kritisera regeringen (positivt för Liberalerna), eller om Gustav Fridolin (MP) utkrävs ansvar efter larm om ökat stök i skolan (negativt för Miljöpartiet) – vägs de enskilda inslagen sedan samman för en helhetsbild av hur varje parti står sig.

I särklass mest stryk får Socialdemokraterna. Och det är förstås helt i sin ordning att det parti som dominerar regeringen oftast hamnar under kritisk lupp. Det måste om något ses som ett sundhetstecken att maktinnehavet leder till att ansvar utkrävs.

Det enda parti som i undersökningen haft lika många positiva som negativa artiklar/inslag är Vänsterpartiet, men som under perioden också skördat stora framgångar i budgetförhandlingarna med regeringen.

Partierna som skildrats minst negativt, och alltså klarat sig bäst efter Vänsterpartiet, är Centerpartiet, Jimmie Åkessons Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.

Metoden i undersökningen ger så klart ingen naturvetenskaplig exakthet, men tillvägagångssättet liknar hur man inom medie- respektive statsvetenskapen försöker förstå nyhetsrapporteringens logik och påverkan på samhället.

Viktigt att konstatera i sammanhanget är att det på inte sätt är önskvärt att mediebevakningen för ett och samma parti ska vara helt neutral över en viss cykel (alltså med lika många positiva som negativa inslag). Partierna satsar själva stora summor på reklam och kommunikation och i en sådan helhet måste den politiska journalistiken utgöra en motvikt till partipropagandan.

Nyhetsjournalistiken kommer alltid att få sin form utefter vad som händer i de kammare, utskott och departement där visioner omsätts i reformer och beslut. Och hur orättvist politiker än tycker att det är så kommer deras partiers färdigheter i det arbetet att leda till olika utfall i rapporteringen.

Klart är att undersökningen ger starka skäl att ifrågasätta Jimmie Åkessons bild av verkligheten.

På det här området också.

När SD kräver att bli behandlat som andra partier så menar man egentligen något annat. I vilket parti som helst hade nämligen rubrikerna varit svarta om skandalerna duggat så tätt som de gör i SD. Vad Jimmie Åkesson vill är att slippa kritik och granskning helt och hållet.

Gabriel Ehrling är ledarredaktionens utsände på SD:s landsdagar i Norrköping.

Mer läsning

Annons