Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyller han Alfs kavaj?

Annons

Ett parti i viss etisk omprövning och med vissa inre motsättningar jubilerar. Vid tillblivelsen anno 1964 trodde inte många att "Kristen Demokratisk Samling", som rörelsen då hette, skulle uppnå denna, för nya partipolitiska kreationer, statistiskt sett osannolika ålder. Flertalet nya partier blir blott dagssländor.

I dag är kristdemokraterna eller "vitsipporna" en stabil, måhända något stabbig, maktfaktor i svensk politik.

Kristdemokraternas pionjärer kom i stor utsträckning från pingströrelsen och hade inledningsvis svårt att skilja på religion och politik.

Naiva idealister fanns, som ansåg att man skulle vara "en andlig folkrörelse", där besluten togs, inte genom vanlig votering utan sedan koncensus uppnåtts via bön och bibelstudium.

Vår Herre har emellanåt en påtaglig förmåga att viska olika befallningar i skilda öronpar, vilket lätt skapar både förbistring och förvirring.

Kristdemokraterna har ändrats åtskilligt sedan 1964, då pingstkyrkans starke man Lewi Pethrus tog initiativet till ett kristligt parti, som han milt överoptimistiskt spådde, att det omgående skulle erövra "sisådär 15 procent av rösterna" i det stundande riksdagsvalet. Valframgångar och riksdagsdebut dröjde emellertid till frampå 80-talet.

Stark och sträng moralkonservatism präglade kd (då kds) vid debuten. I dag vill krafter inom partiet snarast tona ner "den kristna etiken", då kd har ett behov av att attrahera även svårt sekulariserade väljare, dels måste samverka med högst profana borgerliga partier, där äldre synsätt på homosexualitet, föräktenskaplig sexualitet samt aborter lätt vållar problem. Tiderna förändras och den allmänna moraluppfattningen med dem.

En motsättning mellan partiledningen kring Göran Hägglund och traditionalisterna kring EU-politikern Lennart Sacrédeus från Mora är fullt skönjbar hos krist-demokraterna. Striden gäller, förutom moralfrågorna, dels partiledningens starka ställningstagande för EU och EMU, varvid Morapolitikern kanaliserar oppositionen inom partiet.

Nyorienteringen bort från traditionell kristen moralkonservatism framgår inte minst av det faktum att kristdemokraternas ungdomsförbund numera leds av en ordförande, som öppet framträder som homosexuell. Något sådant var fullständigt otänkbart tidigare, då en sträng, biblisk moralsyn i Lewi Pethrus kärva anda vägledde partiet.

Vid starten framträdde kristdemokraterna som "varken borgare eller socialister". Förhållningssättet skulle i längden visa sig problematiskt.

Sedan partiet genom att bilda valkartell med centern riksdagsdebuterat på 80-talet, anger man emellertid det borgerliga blocket som officiell politisk mantalsskrivningsort. Därmed lär man fortsätta. Det borgerliga blocket är i högsta grad beroende av kristdemokratiskt stöd om en vaktavlösning i kanslihuset överhuvudtaget ska bli möjlig efter nästa riksdagsval.

KD:s framtid hänger i hög grad på Göran Hägglunds förmåga att efterträda den lika rutinerade som folkkäre Alf Svensson som partiledare. En inte helt lätt uppgift. Svensson var vid flera tillfällen landets populäraste politiker i upprepade opinionsmätningar. En karismatisk folktalare och durkdriven taktiker.

Hägglund däremot framstår fortfarande som tämligen anonym för väljarmajoriteten. En god och hederlig arbetare i den politiska örtagården förvisso.

Men en partiledare?

Om uttrycket tillåts - den nye, kristlige partiledaren Göran Hägglund måste tillägna sig litet av företrädarens obestridliga "dj-vl-r anamma"!

Kan Hägglund det? Vi tvivlar, men osvuret är stundom bäst.

Framtiden må utvisa. Den inledningsvis tämligen slätkammade adjunkten Alf Svensson spåddes heller ingen lysande karriär som partiledare vid debuten 1973.

Mer läsning

Annons