Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fred fortfarade möjlig

Annons

Försvann fredshoppet, när president Bush accepterade Israels bosättningar på palestinsk mark?

Eller klargjorde den amerikanske presidenten endast några politiskt ofrånkomliga utgångspositioner i det invecklade förhandlingsspel, som därmed kan börja?

Mot en ideal det vill säga "rättvis" fred står som alltid den för tillfället politiskt möjliga freden. Varvid den svagare parten - i det här fallet palestinierna - alltid drar kortaste strået.

Genom att inte ge vika för USA:s tidigare krav på bosättningarnas avveckling, stärkte Israels hårdföre president avsevärt sin ställning hos Israels högerväljare.

För Bush innebär eftergiften mot Sharon ett bakslag såtillvida att hans möjligheter till inflytande i arabvärlden ytterligare försämras. Spelet kräver att USA:s president något visar musklerna även gentemot Israel, om han i gengäld ska kunna påräkna arabiskt/palestinskt gehör för sin mellanösternpolitik.

Arabvärldens fundamentalistiska grupper och regimer är naturligtvis mer än lovligt belåtna över den amerikanske presidentens faktiska stöd till Sharons bosättningspolitik. "Där ser ni, USA är Israels vän och arabernas fiende! Precis som vi hela tiden sagt!" kommer otaliga fanatiska mullor och andra folkuppviglare att skrika, varpå ytterligare unga självmordsbombare gör sig redo, livligt påhejade av äldre herrar, som för egen del ogärna riskerar livhanken för den stora saken, plus den reserverade platsen i paradiset.

Så långt den pessimistiska delen av vår bedömning, som omedelbart infann sig efter torsdagsmötet i Washington.

Kan saken ses annorlunda? Kan det förhålla sig så att berörda parter före Washingtonmötet svävade i förlamande ovisshet om spelets utgångspositioner. Ingen visste riktigt vad som gällde. Vet gör man bättre nu och budgivningen kan börja - om någon palestinsk förhandlingsvilja fortfarande finns, vilket inte är helt säkert.

För PLO-ledningen är förhandlingar med ärkefienden alltid ett politiskt högriskprojekt. Å andra sidan - vad har de kuvade palestinierna egentligen att hoppas på förutom - i allra bästa fall - någon form av tvåstatslösning vid förhandlingsbordet?

Att krossa israel med militära och/eller terroristiska metoder är praktiskt omöjligt.

Inte heller kan palestinierna längre förvänta sig flyktingfrågans lösning genom rätten att återvända till de platser i Israel, där föräldragenerationen bodde före den judiska statens tillkomst 1948. På den punkten påstås Arafat ha varit nära en eftergift vid tidigare förhandlingstillfällen om en tvåstatslösning. Vad som är lösa rykten och taktiskt omsorgsfullt utläckta påståenden i ett känsligt förhandlingsläge är emellertid inte helt lätt att bli riktigt klok på.

Efter Bushs deklaration i förrgår kanske det blir politiskt lättare för den inrikespolitiskt ganska svage Arafat att mildra budgivningen. Visionerna av en för alla parter rättvis fred fördunstar och konturerna av en politiskt möjlig fred börjar, i bästa fall, att ta form.

I värsta fall är ytterligare krig och terror vad Mellanösterns hårt prövade befolkning har att se fram emot.

Mer läsning

Annons