Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frånvaro hotar välfärd

Annons

LO-utredaren Jan Edling konstaterar i sin rapport "Alla behövs" att omfördelningen av pengar till olika välfärds- och bidragssystem i dag är så stora att de "tränger undan tillväxtskapande investeringar i utbildning, forskning och infrastruktur i hela landet".

I Sverige fanns 41 procent fler bidragstagare 2003 jämfört med 1990. Edling ställer frågan hur detta är möjligt i ett land med mycket hög nivå av välfärd och en genomsnittlig livslängd som är längre än i de allra flesta av jordens länder.

Vad hände mellan 1990 och 2003? Blev arbetsmiljöerna så katastrofalt dåliga att människor plötsligt insjuknade av blotta närvaron på jobbet? Enbart kostnaden för bidragsutbetalningar från välfärdssystemen till bidragsmottagare i Dalarna uppgick under 2004 till över 14 000 kronor per svensk invånare.

Oavsett om roten till människors problem finns i sjukdom, dåliga arbetsmiljöer, individuella psykosociala problem, kunskapsbrist eller en allmän känsla av utanförskap så kvarstår faktum: En stadigt sjunkande andel sysselsatta kan stå oss dyrt.

Inte bara vad gäller att vidmakthålla en god välfärd i en nära framtid, utan också när det gäller frågan om vi vill lämna över en bibehållen eller utökad livskvalitet till kommande generationer.

I ett demokratiskt samhälle är det varje medborgares rätt att fritt välja yrke och att välja var han eller hon vill bo. Men med medborgarskapet följer också skyldigheter med flytande gränser. Det behövs uppenbarligen en diskussion kring många värdefrågor: Hur länge kan man hålla fast vid ett yrke där det inte längre finns några jobb? Hur länge kan man vara sjukskriven utan att ta tag i sitt liv på allvar med målet att göra det bästa av situationen? Hur länge kan man bo kvar på en plats där det inte finns jobb eller utbildning? Är det försvarbart att inte byta yrke, utbilda sig eller starta företag vid arbetslöshet och samtidigt förvänta sig att kunna behålla samma levnadsstandard?

Arbete bör vara normen, ledighet, välfärd och materiell standard något vi får som belöning för väl utförda uppgifter.

Frågan som måste ställas är i grunden kanske hur långt rätten att inte arbeta sträcker sig? Och frågan är hur länge den minskande majoritet som arbetar orkar arbeta ihop välfärd åt alla andra. Kommunen eller staten får inte in pengar från någon övernaturlig makt, det är våra grannar, vänner eller släktingar som arbetar ihop pengarna.

När den stora arbetande majoriteten inte längre orkar dra lasset själv kan den bli alltmer egoistisk och snabbt rösta fram politiker som gör drastiska förändringar i socialförsäkringssystemen med svåra konsekvenser för dem som verkligen behöver dessa system.

Sveriges välfärdssystem tillhör sannolikt ett av världens främsta när det gäller att bistå medborgarna i livets alla skeden. Vi har förmåner som invånarna i de flesta av jordens länder länder bara kan fantisera om. Att inte fortsätta arbeta för dessa vore ett misstag av historiska dimensioner.

JONAS LERSTEN

Mer läsning

Annons