Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förtryckta matgäster

Annons

När jag växte upp trodde jag att det viktigaste som fanns var att klara av en bilresa i ett svep. Far stannade inte med mindre än att man hotade att uträtta sina toalettbehov i bilen. Motvilligt trampade han då på bromsen och skällde för att vi, mina systrar och jag, inte klarat av toalettbesöken före avfärd. Att dylika behov ändå skulle kunna dyka upp föll honom inte in.

På riktigt långa resor var det aldrig tal om att äta på restaurang, utan den medhavda kaffekorgen med smörgås var den ständiga lunchen. Det var i och för sig trevligt och naturligtvis mycket billigare. Vi var ju en stor familj.

Utan att reflektera ärvde jag denna min fars inställning till bilresor vilket mina barn har vittnat om.

Jag har dock bättrat mig och numera kan jag till och med tänka mig att inte ta med kaffekorgen utan stanna vid något lunchställe och äta. Så när det senast begav sig stannade vi för lunch.

Då slog det mig hur förtryckt man är som matgäst. Av outgrundlig anledning är en mindre portion mat inte möjlig att få till lite lägre pris om man inte är tolv år eller yngre. Barnmatsedel kallas det. Varför detta korkade förhållningssätt? Utomlands är portionerna oftast mycket större än hemma och det brukar vara fullt möjligt att beställa en portion att dela på om man inte är så hungrig.

Vidare så är man sin egen servitris och när maten är uppäten förväntas man också bära bort brickan till ett rullställ. Det står väl inte på förrän vi också ska sätta in tallriken i diskmaskinen. Jodå, jag förstår att det är en kostnadsfråga. Vi förväntas göra allting själva; allt enligt Ikeaprincipen och antalet jobb minskar.

Pekpinnarna är alltså många för restauranggästen och priset i pekpinneväg tog nog det ställe vi nyligen stannade vid. Där meddelades att först skulle brickan ställas ned på bordet och sedan fick man hämta sallad. Och där, vid salladsvagnen, togs priset. Ett plakat ovanför meddelade att "Ta gärna sallad, MEN ÄT UPP".

Jag kände mig förflyttad till småskolans hemska upplevelser i skolbespisningen men med en viktig skillnad; maten var utmärkt god.

Mer läsning

Annons