Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förklaring och fördunkling

Annons

Förr bemötte vi tillvaron med tro, magi och vidskeplighet.

Vi trädde våra sjuka barn genom trädens håligheter för att få dem friska.

I Vilhelm Mobergs Raskens framgår hur man tänkte sig att allt kom från Gud, ont som gott. En gudstro som nästan angränsar till ödestro, där Gud är nyckfull, obegriplig och orättvis. Ida hindrar Gustav från att gräla på Gud för torkan. Det kan straffa sig att vredgas. De är helt utelämnade till Guds välvilja eller bortvändhet.

Idag tycker vi oss veta bättre och försöker se på tillvaron med hjälp av den kunskap som vetenskapen erövrat. Det har lett till mycket gott. Bland annat medicin, sjukvård och en öppnare människosyn.

Vi vet också att vädret inte beror av Guds humör. (Däremot har vi börjat inse att vädret påverkas av vår livsstil och dess miljöpåverkan.) Vi vet mer om orsak och sammanhang och lider mindre av ödestro. Och i den mån vi har någon gudstro kvar alls så är den mer präglad av föreställningen om en god Gud som vill väl.

Ändå verkar det vara något som fattas. En människa är ju mer än bara kolväten. Och vetenskapen är ödmjuk och tydlig med att det mesta är antaganden och hypoteser och fungerar därför inte som en ersättning för de gamla mer heltäckande föreställningarna. Mycket blir kvar hängande i luften.

För vart ska vi ta vägen med all vår skräck och vanmakt som ändå finns kvar där i djupet trots att vi är så medvetna och upplysta? Och vi mår inte så bra här i väst, trots högkonjunktur och välstånd. Depressionerna och vilsenheten ökar.

När livet brister och tillvaron slås sönder inser vi att vi i grunden inte råder över särskilt mycket.

Egentligen är livet fortfarande obegripligt. Det verkar ibland som om vi i vår tid har svårt att acceptera det. Vi vill gärna veta och förstå och tro oss om att ha kontroll. Men vi har ibland att delta utan att alltid förstå. (Utan att därmed backa från vårt ansvar.)

Det finns inte en enda heltäckande förklaring till den här tillvaron. Livet är öppet för många tolkningar och synsätt, bortom sant och falskt eller rätt och fel. Och livet kan egentligen aldrig förklaras, bara levas.

Kanske vi förutom vetenskapen ändå behöver konsten, myten och mystiken. Som varken är lögn eller saga, men vill gestalta någonting som finns och göra gestaltningen tillräckligt rymlig så att allt får plats, både vår skräck och vår lycka, både det tydliga och de mer gåtfulla erfarenheterna. Allt måste få sitt uttryck, sin plats, sitt utrymme. Även det obegripliga.

Att ställas inför det vidunderliga, stora och gåtfulla livet väcker de stora känslorna inom oss. De som vi trodde att vi kunde förklara oss bort ifrån. Men att försöka förklara sig bort ifrån starka svåra känslor har sällan lönat sig. Det som händer är snarare att känslorna "fördunklas" som Ferlin skriver. De försvinner inte.

Inga-Lill Örnerfors Modin

Mer läsning

Annons