Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Experten: ”NMR kommer att ha egna ’valobservatörer’ – ledningen vill efteråt kunna säga att det var ett ’riggat’ val”

Artikel 8 av 11
Antisemitism och nazism (2018)
Visa alla artiklar

Annons
Christer Mattsson är föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet och har ägnat sitt liv åt att försöka rädda människor från nazistiska organisationer som NMR. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Inför nazistiska NMR:s marsch i Ludvika på första maj intervjuade ledarredaktionen Förintelseöverlevanden Hédi Fried. Mot slutet sade hon: ”Man ska inte vara rädd. Jag kommer till Ludvika när nazisterna marscherar.”

Så samtidigt som nazisterna tågade ett par stenkast bort samlade vi människor som brinner för Ludvika och Dalarna i stadshuset: aktivister från antirasistiska organisationer, lärare och rektorer, kommunalråd, biskop, kyrkoherde, representanter från idrotts- respektive hembygdsrörelse, samt ledningarna för de två stora privata arbetsgivarna i Ludvika – ABB och Spendrups.

I dag är det dags för ett nytt möte. Hédi Fried är tillbaka och möter inte mindre än 100 företrädare för skolor, föreningar, studieförbund med mera. Uppslutningen är bred och flera insikter är redan vunna: Arbetet för tolerans och mot extremism måste vara långsiktigt. Viktigast är att förhindra rekrytering. Och på sikt måste vi förmå människor att lämna NMR. Ska det vara möjligt måste det finnas ett annat sammanhang att gå till.

Huvudtalare är denna gång Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, som forskar och sprider kunskap kring våldsbejakande och rasistiska organisationer samt preventivt arbete mot desamma. 

NMR har tillstånd att finnas på gågatan i Ludvika varje dag fram till valet. Organisationens provokationer dominerade rapporteringen från årets Almedalsvecka i Visby. Hur ska vi förstå den här viljan att visa sig närvarande i det offentliga rummet?

– Det är en del av en långvarig nazistisk tradition av att vara på de platserna där de får maximal uppmärksamhet och provocerar systemet. Alltså på demokratins arenor: Första maj, bok- och biblioteksmässan, Almedalsveckan och så nu valrörelsen. Det här har man gjort sedan 30-talet och det är en tradition som finns i rörelsen. 

I sammanhangen du nämner är det uppenbart att NMR söker konfrontation med allmänheten. Likaså med marscherna i Dalarna. Vad vill man få ut av att hamna öga mot öga med människor som av förståeliga skäl inte sällan reagerar starkt i situationen?

– En del är att skapa uppmärksamhet, att eskalera den upplevda närvaron i samhället. En annan är det som går inåt och handlar närmast om ritualer. Du kan inte sitta på en parkbänk och vara nazist, du måste göra någonting. Den logiken spänner hela vägen mellan att sätta upp klistermärken på lyktstolpar och marscherna. Det är ofta banala saker, men utan dem ingen verksamhet. Det fyller en socialiserande funktion för rörelsen, det skapar ett ”vi”. 

Och varför är det så viktigt?

– Ta exemplet nazistiska Svenskarnas parti, som misslyckades fullständigt i valrörelsen 2014. De hade dålig sammanhållning och orealistiska föreställningar. De kandiderade i ett tjugotal kommuner runtom i landet. De splittrade upp sig och fick inte den där gemenskapen och solidariteten. Nu satsar NMR på tre orter – Ludvika, Kungälv och Boden – och då sluter medlemmar och aktivister upp kring sina tre huvudkandidater. Det blir en kraftsamling. På det sättet har man en mycket mer genomtänkt strategi.

Christer Mattsson menar att det är avgörande att vi försöker förstå de högerextrema rörelserna. Bara så kan vi förmå människor att lämna dem. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Vad tycker du om de starka reaktioner som följt NMR:s närvaro under Almedalsveckan?

Jag skulle inte säga att de är oproportionerliga, men reaktionerna är färgade av att de flesta bara ser NMR här och nu. De flesta lever inte i sammanhang där de ser NMR utanför Systembolaget varje lördag. Nu är det ”centrum-Sverige” som plötsligt ser NMR och därför hör vi mycket om det. Men när ”periferi-Sverige” behöver leva med dem i sin vardag så genererar det inte samma uppmärksamhet. Detta trots att plågan, uppgivenheten och rädslan är som störst på orterna där NMR mobiliserar. Tyvärr står centrum-känslor i centrum. De har bara fått en glimt av läget i Ludvika och insikten om vad som behöver göras är begränsad.

I en rapport som ni på Segerstedtinstitutet tagit fram i samverkan med Expo sticker Dalarna ut. Fyra kommuner – Ludvika, Borlänge, Mora och Säter – återfinns bland de tio i landet som har flest nazistiska aktiviteter i relation till befolkningsmängden. Hur ska man som levande i Dalarna förstå det?

– Dels att det är en tradition som funnits i området. Dels att man naturligtvis haft otur. Nazistiska kollektiv är ingenting nytt, vare sig i Sverige eller i Västvärlden. Vi hade tidigare ett i Skaraborgstrakten, det finns i USA och så vidare. Ludvika kan inte lastas för att nazister flyttar in. Inte heller kan Dalarna lastas för en nazistisk mobilisering över hela västvärlden. Men man kan ta ansvar för det man väl kan ta ansvar för och arbeta förebyggande för att den närvaron inte ska leda till lokal rekrytering.

Undantaget i Ludvika, där de är särskilt aktiva, har nog ändå de allra flesta människor i Dalarna ännu aldrig kommit i kontakt med NMR. Kanske har man sett ett klistermärke någonstans. De som väl har det har fått ett flygblad i brevlådan eller sett dem på en gågata eller utanför en livsmedelsbutik. Vad vill NMR få ut av sådana väldigt lokala aktiviteter?

– Det är en förutsättning för att organisationen ska växa och konsolideras. NMR växer, som vilken annan organisation som helst, genom att göra sig synlig. Då räcker det inte att vara synlig på en nationell arena. När Vitt ariskt motstånd (VAM) slog igenom på 90-talet så fanns ingen organisation som höll ihop. Det var ett varumärke på nationell nivå som det talades mycket om och så bildades det VAM-avdelningar här och där. Men det fanns ingen central organisation och därför dog VAM ut lika fort igen. Det mest talande exemplet är nog VAM Lönsboda som bestod av en enda person, men som lyckades använda varumärket.

– NMR gör precis tvärtom. De har ett varumärke, men det föregicks av många år av lokal närvaro och aktivism. Det här är en nationalsocialistisk organisation som faktiskt byggs upp som en gräsrotsrörelse. Ledningen har förstått vad som var bristerna på 90-talet och har byggt från grunden.

Christer Mattsson i samtal med en NMR-aktivist under Almedalsveckan i Visby. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Valet står för dörren och NMR kraftsamlar i Ludvika. Vad tror du att vi kommer att se i Dalarna kring valdagen och därefter?

– De är och kommer att vara väldigt aktiva. De gör vad de kan för att påminna om sin närvaro. Sedan så vet ledningen, även om de aldrig skulle erkänna det, att de oavsett hur det går på valdagen kommer att hamna i ett antiklimax. Jag tror inte att de tar något fullmäktigemandat, men även om de skulle vinna den lilla segern så infinner sig frågan: ”Vad ska man ladda inför då?”. NMR samlar nu kanske 400 personer på stadig basis runtom i landet. Vad blir nästa steg? Bokmässan, första maj, Almedalsveckan? Igen? De kommer att få problem att tillvarata den energi som finns och rikta den åt något nytt håll. 

Så vad tror du väntar?

– Ledningen behöver en beredskapsberättelse för att hålla ihop rörelsen. De antyder själva, på NMR:s hemsida och i poddar, vad den kommer att innehålla: NMR kommer att ha egna ”valobservatörer”. Detta då ledningen efteråt vill kunna säga att det var ett ”riggat” val. Vi har redan sett att man har börjat tala om ”valfusk” och förbereder sina medlemmar på att man inte kommer att ta ett enda mandat.

Hur kommer man som väljare i Dalarna att märka av dessa ”valobservatörer”?

– Jag tror att de dyker upp i anslutning till vallokalerna för att ”kontrollera” att det går ”rätt” till. Med sina kameror i högsta hugg i vanlig ordning. Det skapar utrymme för missförstånd och potentiella konfrontationer. Under alla omständigheter så behöver de på något sätt ”dokumentera” att det här valet inte gick ”rätt” till. Man kan också tänka sig, även om de inte sagt någonting som gör att man kan säga det säkerhet, att NMR försöker åstadkomma en störning på valdagen. För att rättfärdiga sig själv och efteråt kunna säga ”Okej, det här gick åt helvete men vi gav dem i alla fall på käften”.

Det här är ju inte som vallokaler i storstäderna där fem-sex partier står utanför med valsedlar. Vill det sig riktigt illa kan ju den enda personen man möter utanför en vallokal i Ludvika vara nazist. Hur tycker du att de andra partierna ska tänka?

– Nu är att det bara att låta det passera. Det finns inga begränsningar att tillgå. NMR har rätt att kandidera, de har rätt att stå utanför vallokalerna. De har till och med rätt att filma inuti vallokalerna.

Sa du filma inuti vallokalerna?

– Ja, det finns inget som förbjuder detta. Det här valet måste vi undvika att bli provocerade och undvika att provocera. Sedan får vi se vad som händer med NMR. Om de klarar av att hålla ihop eller om det blir en nedåtgång eller om några bryter sig loss och radikaliseras till våld. Allting som nu leder till en provokativ situation för dem riskerar att entusiasmera den falang i rörelsen som är redo att använda våld i en nära förestående framtid. Det blir en ”ursäkt”.

Det vill alltså få situationen så tillspetsad att det blir stökigt?

– Ja, det är både genomtänkt och intuitivt.

Du är själv föremål för stor uppmärksamhet från NMR. När jag lyssnade till dig under ett seminarium under Almedalsveckan stod plötsligt en grupp nazister där för att markera sin närvaro och försöka skrämmas. Då vände du dig till dem och sa att samhället finns kvar för dem, att de är välkomna tillbaka den dagen de inser att de gjort fel val. Vad betyder det?

 – Jag har jobbat med de här människorna i hela mitt liv. De har varit på väg in, varit i eller på väg ur nazismen. Det är ingen glädjefylld miljö, det är inget vettigt att göra med sitt liv och det är inget vettigt de gör mot andras liv heller. Men den liberala demokratin och humanismens ideal är att en människa alltid är en människa som är en människa. Och människor behöver andra. Vi kan inte bli som dem. Vi måste fördöma, det måste finnas gränser och lagar. Men vi kan inte stänga dörren.

– I berättelsen om den förlorade sonen så ställer fadern till med fest när sonen kommer tillbaka. Det är en moraliskt sedelärande berättelse om att glädjas när någon vänder om. De flesta har någon gång – i tv, radio eller i verkliga livet – lyssnat till en avhoppad nazist. Då är vi alla väldigt förlåtande, när de väl tagit avstånd, gjort bot och bättring. Vi slaktar gödkalven och bjuder till fest. Men kanske måste fadern ibland resa på rumpan och leta efter den förlorade sonen. Det har jag ägnat mitt liv åt.

Jag har hört dig poängtera skillnaden mellan att bekämpa nazism, alltså ideologin och hatet, och att bekämpa nazister, alltså individerna. Varför är det viktigt?

Därför att den liberala demokratin aldrig bekämpar individer. Vi bekämpar det som förleder individens möjlighet att vara sig själv och som förhindrar andra att vara sig själva. Man kan i dag närmast göra karriär genom att ”ta avstånd” och ändå missa att den positionen i sig bidrar till radikalisering. Vare sig vi vill det eller inte är vi som tillhör mainstreamsamhället en del av radikaliseringsprocessen och måste därför också vara en del av avradikaliseringen. Ingen människa radikaliseras inuti sig själv.

– Om vi ska motverka den här typen av rörelser så måste vi förstå den inre logiken. Det kanske inte alla i hela Sverige behöver förstå, men vi som ska förebygga måste det.

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling

Alla artiklar i
Antisemitism och nazism (2018)
Annons