Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EU-sanktioner mot Mugabe

Annons

Sanktionerna innebär att ett tjog Zimbabwiska regeringsdignitärer - inklusive Mugabe själv - nekas inresa till EU.

Kännbart naturligtvis men knappast avgörande för en allt mer desperat regim, som slåss för sin politiska existens. Vapenembargo är också kännbart men knappast avgörande. Mer effektiv blir måhända frysningen av regeringsmedlemmarnas tillgångar i EU - om de har några.

Somliga afrikanska länder- däribland Sydafrika - har hittills visat sig förvånansvärt toleranta mot Mugabes diktaturfasoner. Det beror sannolikt på att Robert Mugabe vet, hur han ska spela på den gamla antikolonialismen, genom att tala om västerländskt förmynderi mot en svart regering. Han är inte den förste afrikanske potentat, som praktiserat den konsten efter frigörelsen, för att friska upp egna, slokande opinionssiffror. Diktatorn Idi Amin försökte således samla nationen genom att utpeka Ugandas kvarvarande britter som syndabockar för alltings elände. "Inverterad" rasism kommer ännu under många år att vara politiskt användbar på en kontinent, som fortfarande dras med gammalt hat stora mindervärdighetskomplex mot västerlandet.

Zimbabwes åldrade och allt mer impopuläre president är inte den förste frihetskämpen, som väl vid makten utvecklat allt mer antidemokratiska drag. Ett annat exemplar av arten - även åldersmässigt - häckar i Havanna.

Att EU äntligen tillgriper sanktioner är absolut nödvändigt. Man kan inte stillatigande åse, hur en regim systematiskt sätter demokratin ur spel i desperata försök att förhindra den helt lagliga oppositionens sannolika valseger. Väljarmissnöjet med Mugabes vanstyre är massivt.

Tyvärr torde sanktionerna inte bli stort mer än en markering.

Mer läsning

Annons