Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett utvidgat Nato

Annons

En högtidlig ceremoni i Bryssel bekräftade att Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Slovenien upptagits i militäralliansen Nato. Samtliga är före detta kommunistländer. Alla utom den sistnämnda var fram till Sovjetimperiets sammanbrott medlemmar i Natos militära motpol och potentiella fiende, Warszawapakten. Undrens tid är icke förbi!

Den västliga försvarsalliansen Nato eller "Atlantpakten" är en produkt av kalla kriget. Varje sovjetiskt angrepp på Västeuropa skulle snabbt och samfällt bemötas av Nato inklusive USA.

Arrangemanget, samt naturligtvis kärnvapnens oerhörda avskräckningseffekt för alla berörda parter frälste oss sannolikt från kalla krigets utveckling till ett tredje världskrig - och en domedag.

Paradoxalt nog är Nato nu starkare än någonsin, i ett läge där risken för krig mellan stormakter är minde än i mannaminne. Vilken är Natos huvuduppgift i dag efter kalla krigets slut?

"Krishantering" och "fredsinsatser" omnämns numera som alliansens huvuduppgifter. Detta är någonting annat än kalla krigets målsättningar, som fortfarande i hög grad byggde på andra världskrigets erfarenheter i allt som inte handlade om kärnvapen. Är Nato kapabelt rationell krishantering? Många bedömare tvivlar.

Bör även Sverige bli Nato-medlem?

Folkpartisterna ropar entusiastiskt ja och blir bekymrat förvånade över väljarnas kallsinne.

De mer taktiskt durkdrivna moderaterna vet att spörsmålet är odugligt som politisk kampanjfråga i neutralitetens förlovade land och nöjer sig därför med en mer diskret ja-markering.

På vänsterkanten motsätter man sig ett nato-medlemskap, därför att man, ingalunda utan fog, befarar en tilltagande dominans inom alliansen för supermakten USA.

För Sverige, med sin speciella neutralitetstradition, borde ett särskilt militärt EU-försvar vara ett politiskt mer gångbart alternativ än medlemskap i det USA-dominerade Nato. Washingtons deklarerade motvilja mot ett EU-försvar, som skulle minska Natos inflytande, är ett tecken i skyn som borde entusiasmera den svenska vänstern. Alls icke. Våra rigida vänsterkrafter är fångna inte bara i sterilt USA-hat utan även i ungefär lika sterilt anti-EU-tänkande. I likhet med president Bush motsätter de sig därför blotta tanken på ett EU-försvar. Låt vara av väsenskilda bevekelsegrunder.

Nato:s utvidgning ställer Sverige i en kinkig valsituation. I och med Natos tillväxt minskar betydelsen av organisationen Partnerskap för fred (PFF), där Sverige är medlem. Inte helt överraskande tycker många östeuropeiska stater med bittra erfarenheter av rysk imperialism att det USA-dominerade Nato är en militärt mer rekorderlig bundsförvant att ty sig till i farans stund än det mer modesta PFF. På sikt kan den senare organisationen därför vara under avveckling.

Till vem ska moder Svea ty sig om det ryska hotet återuppstår och nya krissituationer plötsligt drabbar Nordeuropa? Ingen vet säkert vem som härskar från Kreml i morgon - eller i övermorgon.

Den dagen kan det vara försent att bli Nato-medlem, samtidigt som förutsättningarna för ett EU-försvar är politiskt överspelade.

I Sverige håller fortfarande de hävdvunna doktrinerna om neutralitet och alliansfrihet sina grepp om själarna trots att två världskrig samt kalla kriget är överståndna. Ett meningsfullt militärt neutralitetsförsvar förutsätter stor risk för konflikter mellan stormakter i vårt närområde.

Internationell krishantering handlar i stället om ökad militär, även polisiär, internationell samverkan.

Förslagsvis inom ramen för EU.

BOGDAN CRISTEL/REUTERS

Mer läsning

Annons