Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Hjelte: Vi behöver vara kreativa med dalasnön så skidsäsongen kan förlängas

/
  • Med förhållandevis enkla åtgärder kan säsongen för skidturisterna förlängas, framhåller ledarredaktionens krönikör Erik Hjelte.

Annons

Denna snöklena vinter är inte nådig mot den som vill åka skidor i närmaste terräng.

Öppna gärden har länge varit den enda möjligheten för egna spår.

I skogen har snön knappt täckt blåbärsriset.

Nu tycks detta inte vara något större problem för Orsaborna. Inte ens snörika vintrar ser man särskilt många skidspår som förr när skidåkningen var både ett nöje och ett praktiskt sätt att ta sig fram på oplogad mark.

I dag ser man i stort sett bara skoterspår. Ur ett folkhälsoperspektiv är det ingen lustig syn.

Det låter sig sägas att det var bättre förr när rektor Johannes Hellman med rimfrost i mustaschen och i blå anorak drog spår upp till Fryksås i djup, nyfallen snö tillsammans med kamraterna i Skidfrämjandet. Det höll han på med långt in på 60-talet.

Jag har själv åkt i hans spår.

I den motsatta riktningen.

Nu är mycket annorlunda och den som denna vinter vill åka i preparerade spår, tar bilen de tre milen tur och retur till Grönklitt där man får betala en bra slant för skidåkningen.

Och det är rimligt, för det görs ett fantastiskt arbete där och det kostar. Ändå känns det som att gå över ån efter vatten och ur ett miljöperspektiv är det tveksamt.

När snön är begränsad gäller det att tänka utanför boxen. Det har gänget bakom skridskobanan på Orsasjön gjort. Vid plogningen tidigare i vinter kläckte någon idén att använda plogvallen som skidbana.

Med skoter och spårkälke drogs en perfekt slinga till Holens badstrand. Det var ingen hisnande skidåkning men en behaglig sträcka som gladde åtskilliga motionärer.

Att tänka utanför boxen är en konst som glesbygdskommuner i utkanten kan ha stor glädje av. I Orsa har vi sett det tidigare genom historien.

Ofta har personer kommit utifrån och sett skogen där vi andra bara sett träd. Helge Soling är ett klassiskt exempel. Han insåg möjligheterna inte bara med en campingplats vid sjön utan också skidåkningens framtid för turismen.

I mitten av 60-talet fick han igång arbetet med att skapa en anläggning i Grönklitt. Dit upp fick han en höst herrar som Helge Soling och Bertil Zetterlund, Martin Martinsson, Harald Hedin, Erik Bjarling och vilka det nu var, och herrarna tog med sig söner och söners kamrater och så höggs det och hackades i backen och på vintern var den första skidliften på plats.

I dag har vi, på ett koncentrerat område, en imponerande skidby som ger sysselsättning för bygden och frisk luft för turister.

Det finns naturligtvis fler områden där Orsa kan tänka utanför boxen men just nu är skidåkningen och skidturismen extra tydlig.

När jag på återvinningsstationen träffar Perra Larsson, på JL Snickeri, berättar han att en betydande del av företagets omsättning har sin grund i skidturismen.

Kerstin Törngren och Jüri Jakobsson, på Orsa vandrarhem, har också insett skidåkningens potentital och lockar särskilt med vårskidåkning på Koppången.

Jüri berättar att Vasaloppet normalt varit slutpunkten för skidgästerna.

Så är det inte längre.

Nu är det fortfarande fullt och snön på Koppången kan ibland vara åkbar in i maj.

Mer läsning

Annons