Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sann bild av kriget?

Annons

Krigssituationen är alltid extraordinär. Den militära ledningen, på frontens båda sidor, har alltid möjlighet att bestämma om journalister överhuvudtaget ska tolereras i stridszonen. Och i så fall - vems journalister som tolereras.

Tyvärr torde det så förbli. Låt vara i varierande grad. Regeringen bakom vederbörande krigsmakt kan naturligtvis alltid bestämma att medierna ska släppas in i stridsområden och andra känsliga avsnitt. I stridszonen har militären alltid den exekutiva makten.

Under förra Gulfkriget tolererade således Saddam Hussein amerikanska CNN:s tv-team i Bagdad. Sannolikt därför att tv-reportagen, som visade förstörelsen under alliansens inledande, månadslånga flyg- och missilbombardemang påverkade världsopinionen till Iraks fördel.

I demokratier kräver starka politiska opinioner att åtminstone det egna landets och någorlunda pålitliga staters media ska tillåtas att göra krigsreportage. Detta enligt det öppna samhällets principer om medborgarnas rätt till information.

Likväl vet vi att även demokratiska stater frestas att manipulera medierna i krigstid. Detta är sannolikt ofrånkomligt. Är det rentav önskvärt.

USA och Storbritannien är grundmurade demokratier, som mer än flertalet stater levt upp till det öppna, liberala samhällets principer. Båda tillhör - i sällskap med Sverige - mediafrihetens pionjärer i världshistorien.

500 journalister har således getts tillstånd att följa de brittisk-amerikanska förbanden i fält.

Aldrig någonsin i krigshistorien har strider direktbevakats så närgånget som nu med direktsändningar från tv-team i frontlinjen. Krigskorrespondentans jobb har blivit ännu farligare. En tv-reporter från brittiska ITV rapporteras redan stupad.

Varken den militära eller politiska makten i någon demokrati kommer någonsin att tillåta total mediafrihet i krig. Ännu mindre för diktaturstaternas del.

Medierna kan till exempel aldrig få offentliggöra en påbörjad, superhemlig militär överraskningsmanöver. Om resultat blir militärt fiasko och tusentals egna stupade i onödan - vem är då villig att ta ansvaret för den öppenheten?

Av samma skäl får medierna inte utan vidare röja förbands positioner, beväpning eller anfallsmål.

Följande episod ger dilemmat i ett nötskal:

Våren 1944 höll president Roosevelt presskonferens varvid en eventuell landstigning i Europa kom på tal.

En lika naiv som påstridig ung journalist ville i mediafrihetens namn få veta "stund och ställe" för en invasion på det europeiska fastlandet. Med utsökt ironi replikerade presidenten:

- Min vän, en viss herr Hitler är lika nyfiken på den detaljen.

Om vi bortser från uppenbara militära hemligheter - kan man därutöver meningsfullt kräva och förvänta sig fullständig och objektiv mediabevakning av kommande krig?

Demokratiska staters medier ska inte ägna sig åt krigspropaganda. Detta är en självklarhet.

Ändå kan helt objektiva krigsreportage få i allra högsta grad propagandistiska effekter - till förmån för endera sidan. Fullständigt sannfärdiga reportage om irakiska soldater, som viftar med vita flaggor och vill kapitulera, har antagligen en starkt demoraliserande effekt på den irakiska opinionen och manar irakiska soldater till eftrerföljd medan den amerikanska hemmaopinionen stärks.

Bilder, som i stället visar utbombad och dödad irakisk civilbefolkning, stupade och eller flyende britter och amerikaner samt utslagna amerikanska stridsfordon har helt andra propagandaeffekter.

Hur mycket kan visas av den objektiva sanningen innan sanningen förvandlas till propaganda - och journalisten till en oavsiktlig medverkande i endera sidans psykologiska krigföring? Svara på det den som kan.

Villkoret för de 500 journalisternas närvaro hos de brittisk-amerikanska förbanden i Irak är att den militära ledningen har rätt till förgranskning - censur! - av allt nyhetsmaterial före sändning.

Bör hederliga journalister vägra att ställa upp som krigskorrespondenter på sådana premisser?

Trots allt - man bör ställa upp. (Om man törs.) Även om allt inte kan rapporteras medan ett kriget fortfarande pågår, kan allt man iakttagit åtminstone skildras senare.

Utan journalisters närvaro på krigsskådeplatsen kan militärers och politikers version av förloppet bli allenarådande. Kanske även för framtiden.

Mer läsning

Annons