Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En äkta klassfråga

Annons

Trafikskadade barn från arbetarhem ges lägre ersättning än barn, vars föräldrar innehar akademisk examen. Forskning vid Handelshögskolan fastställer denna flagranta sanning i vårt Sverige - jämställdhetens stamort på jorden.

Bakgrunden är följande:

Först fastställs ersättning för sveda och värk. Här används schablon och inga klasshänsyn förekommer. Därefter skall skadans inverkan på barnets sannolika inkomster i framtiden fastställas. Det är här klassorättvisan infinner sig.

Att spå är alltid svårt. Särskilt om framtiden. Trafikskadenämnden (TSN) bedömer de framtida inkomsterna efter barnets nuvarande, sociala miljö och bestämmer ersättningens storlek därefter. Barn från arbetarhem når statistiskt sett lägre inkomster i vuxen ålder än akademikers telningar. Därför kan utfallet skilja på upp till 100 000 kronor årligen mellan arbetarbarnets och akademikerbarnets ersättning i vuxen ålder.

Detta rimmar dåligt med vårt allmänna rättsmedvetande. Att trafikskadenämnden styrs av staten, gör knappast saken bättre. Varför har inte våra folkvalda på båda sidor av blockgränsen för länge sedan larmat om denna klassorättvisa?

Det handlar inte om någon obskyr praxis i det fördolda. Regelverket bakom orättvisan återfinns i skadeståndslagen och i trafikskadelagen. Att missförhållandet äntligen uppmärksammas är forskaren vid Handelhögskolan, Caterina Franceschis förtjänst.

Trafikskadenämnden menar att det framtida inkomstbortfallet måste beräknas med utgångspunkt från barnets individuella förutsättningar. Men ingen kan säkert veta, vilken karriär en tioåring kommer att göra - eller inte göra - som vuxen. Intelligens- och anlagstester ger inte säkra besked. Åtskilliga skolljus slocknar på utbildningens högre nivåer. Och omvänt - somliga begåvningar från enkla miljöer med mediokra betyg blixtrar till, först på akademisk nivå. Att usla skolbetygs innehavare senare i livet dyker upp som välbärgade affärsmän är heller inte helt ovanligt.

Vi misstänker att förutom socialgrupptillhörigheten blir föräldrarnas vältalighet och sociala ambitioner ofta utslagsgivande. En välbeställd bankdirektör som självsäkert förklarar att den tioårige sonen givetvis skulle ha gått i pappas fotspår om inte den invalidiserande trafikskadan inträffat torde - oavsett gossens faktiska studie- och karriärförmåga - utverka ett större skadestånd än den ensamstående mamman och snabbköpskassörskan, som anspråkslöst säger att hennes pojke "kunde ha fått något jobb på bruket".

Systemet måste ändras därhän, att skadeståndet utbetalas schablonmässigt och lika för alla, allt efter skadans invalidiseringsgrad. Inte efter föräldrarnas sociala status och vältalighet. Så sker i våra nordiska grannländer.

Mer läsning

Annons