Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emma Jaenson: Stockholmarnas klassförakt är olidligt - där vill jag aldrig bo igen

Annons

Att storstädernas medelklass utgör samhällets progressiva kraft är en närmast vedertagen sanning. Den är först med att både skapa och hitta nya trender, som resten av folket sedan tar efter.

Det är egentligen inte konstigt. Men i Sverige, och särskilt i Stockholm, är detta fenomen särskilt uttalat. Trendkänsligheten är en av storstadens allra mest särpräglade egenskaper. Dess signum. I Stockholm är man bäst på att ge uttryck för de rådande normerna.

Där finns också de mest framträdande tyckarna. De som tydligast och med störst patos kan förkunna trendiga ideal, som jämlikhet och antirasism. Att de bor i den i särklass mest segregerade staden i Sverige verkar inte utgöra något hinder.

I kontrast till det progressiva idealet i storstaden finns allt utanför storstaden.

Om det plötsligt blivit trendigt att vara konservativ nationalist skulle det inte ta lång tid innan samma personer som nyss förespråkat öppna gränser i stället, och lika passionerat som de nyss förfäktade den motsatta hållningen, skulle vilja bygga murar. En tendens man för övrigt redan kan skönja.

I kontrast till det progressiva idealet i storstaden finns allt utanför storstaden. Det som i bästa fall används som en projektionsyta för att visa hur mycket man skiljer sig från den.

Eftersom storstadsbor är bildade, intellektuella och medelklassiga är alla utanför storstaden obildade, inskränkta och underklassiga. Per definition.

De gånger jag nämnt att jag gärna skulle flytta från Stockholm eller Uppsala till landsorten är det mer regel än undantag att jag fått höra kommenterar i stil med: ”men det är ju så inskränkt där”, eller ”där bor ju bara massa bönder”.

Drottninggatan i Stockholm. Foto: Gunnar Lundmark.

Jag växte upp i Uppsala och har därefter tillbringat majoriteten av min relativt korta yrkesverksamma tid i Stockholm. Varje år strömmar tiotusentals studenter till Uppsala från Sveriges alla hörn (och från utlandet) för att studera på universitetet.

För många är Uppsala och en examen ett stopp på vägen för att sedan fortsätta vallfärden till Stockholm. När man har en examen har man ett bevis på att man tillhör toppskiktet, samhällets intellektuella elit.

Man har också lärt sig hur man ska prata och bete sig. Vilka kulturella referenser man bör ha koll på.

Till inträdesbiljetten in i finrummen följer ofta en rad generiska åsikter. Bland annat ett helt accepterat klassförakt.

De kunde ju varken skriva eller uttrycka sig på ett vettigt sätt!

Genom att distansera sig från resten av Sverige (bönderna!) bevisar man att man är en av de få lyckade personerna som har tagit sig till storstaden och från den inskränkta håla man en gång föddes i. En statusmarkör.

Klassföraktet var kanske som mest tydligt under debatten som följde 2015 års invandringskris. Mest problematiskt var sättet som vanliga människors frustration och krav på representation avfärdades.

De kunde ju varken skriva eller uttrycka sig på ett vettigt sätt! De särskrev, var obildade och kunde inte koderna. De var bönder.

SM i veteranplöjning i Alnarp. Foto: Drago Prvulovic.

Eftersom dessa individer inte sågs som rationellt tänkande varelser, som likvärdiga medmänniskor, vilka agerade och reagerade utifrån den verklighet de levde i, var det fritt fram att håna och mobba.

Klassföraktet kände inga gränser.

För det är trots allt den förment upplysta storstadseliten som äger makten och sätter agendan. I detta ligger hos många också en tro att man faktiskt ligger kulturellt närmare andra upplysta storstäder som New York och London, snarare än Avesta och Rättvik.

Jag fick en gång frågan varför man över huvud taget behöver känna till något om en person som bor i en svensk stad utanför Stockholm, när man bara kan ta upp sin telefon och ringa till sin vän i Tokyo?

Svaret är så klart att man talar samma språk, röstar i samma val och delar samma kulturella referensramar. Vilket vi inte gör med varken amerikaner eller japaner, även om vi väldigt gärna vill tro det.

Och här är pudelns kärna.

Samhällsanalysen blir helt enkelt för fattig. Medelklassen i storstäderna tar inte in hela Sverige i sin trånga beskrivning av landet de bor i.

I ett samhälle där normer och ideal styrs av en ängslig medelklass i storstäderna uppstår konformism. Där det finns större incitament att hålla med än att gå emot, där ens karriär, status och framtid hänger på en gemensam världsåskådning, kommer åsikterna inte skilja sig speciellt mycket åt.

Det är enormt förutsägbart. Och urtråkigt.

Att umgås med människor som inte strävar efter att efterleva det ideal som finns i storstäder är på många sätt mer intressant och bildande.

Man slipper det nervösa trånandet efter att passa in, och stöter på en mångfald av åsikter och livssyner.

Det är helt enkelt inte lika inskränkt.

Mer läsning

Annons