Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EHRLING: Vad hade de 44000 som utvandrade till USA från Dalarna sagt om Borlängemoskén?

/

Annons

Man går förbi områdets omtyckta Mellanösterncafé och den kommunala grundskolan med den helasfalterade skolgården och så står den där:

Som en fysisk milstolpe i berättelsen om Sverige.

Den är större än jag föreställt mig.

Två huskroppar förenade av en länga med undervisningssalar, aula och konsertlokal. På en av dörrarna sitter ett anslag: Vallokal.

 I gräsmattan sitter en pinne nedstucken i marken och pekar mot skyn.

Den är sågad så att den har åtta sidor och på var och en förkunnas Herrens budskap på ett nytt språk.

Mina ögon fastnar så klartMå fred råda på Jorden.

I den tunga stenfasaden står ristat Swedish Evangelical Lutheran Ebenezer Church.

 Platsen är Andersonville och efter ett par dagar med långa körsträckor i bil och nu ett dygn mitt bland skyskrapornas plockepinn av glas och stål i downtown Chicago så känns det befriande att ta den halvtimmeslånga tunnelbanefärden norrut och den efterföljande promenaden genom den småstadsliknande trä- och tegelbebyggelsen i ett eller två plan.

Som namnet antyder är detta ett av de områden där svenskar i stora antal kom att börja det nya livet efter den långa och ofta strapatsfyllda resan från Sverige.

Jag har varit på resande fot precis lagom länge för att bli lite varm inombords av dalahästarna som pryder gatorna och de svenska flaggorna som på amerikanskt vis vajar förstrött i vinden lite varstans.

Här serverar restaurangen "Svea klassisk Pannbiff med lok", Swedish Bakery lockar med prinsessbakelser och så där speciellt svenskt torra småkakor.

Det lokala mikrobryggeriet saluför öl med namn som för tanken till ett mytomspunnet fjärran land. Den senaste heter "Vattentorn".

Tack vare generösa donationer från välbärgade svenskamerikaner lyckas några entusiaster hålla liv i Andersonvilles svensk-amerikanska museum, där dalskåp, nyckelharpor och sockendräkter trängs på liten yta med serviser från atlantångare och invandringsregister från Ellis Island i New York, där alla utlänningar skulle anmäla sig vid ankomst till det nya landet.

Mellan åren 1850-1930 utvandrade uppskattningsvis 1,5 miljoner svenskar från svält och fattigdom till de nya möjligheternas USA – inte mindre än 44000 av dem kom från Dalarna.

I det nya landet hade det gamla en självklar plats.

Många hade, som från andra håll i Europa, sökt sig till den amerikanska religionsfriheten och Chicago fick under årtiondena som följde inte mindre än 72 svensk-amerikanska kyrkor.

Swedish Evangelical Lutheran Ebenezer Church, grundad 1892, blev den största.

Här startade man också mängder av egna organisationer – åtminstone 130 till antalet och då räknar jag inte dem som hade koppling till någon av kyrkorna.

Egna kyrkor och ett eget föreningsliv blev verktyg för att hålla liv i den egna kulturen och det egna språket.

För samma ändamål grundades det uppskattningsvis 1500 svensk-amerikanska tidningar i USA.

I den Chicago-baserade Svenska Amerikanaren Tribunen som hänger på väggen i museet läser jag om mordet på John F. Kennedy 1963.

Ändå är det bestående intrycket från Andersonville inte att den lilla stadsdelen är svensk, eller att de av bilderna på museet att döma väldigt välmående svenskättlingar i sockendräkter fortfarande är svenskar 100 år efter att skeppet gick västerut.

I stället är samhället och människorna – som så mycket annat i USA – både och! Livet är i allra högsta grad amerikanskt, men med en stolt historia om förfädernas resa som möjliggjorde det välstånd generationerna efter fått njuta av.

Det framstår för mig som uppenbart att tron, föreningslivet och språket hade en enorm betydelse för de svenska utvandrarna när de så framgångsrikt tog sig an det nya landet.

Integration i ett nytt samhälle tar tid och är aldrig helt fritt från kulturkrockar och konflikt. Men det amerikanska samhället, som det var då, var i huvudsak tillåtande.

Man lät det spreta.

Frågan om moskén i Borlänge handlar därför inte bara om varje människas okränkbara rätt till sin egen tro – vilken många svenskar trotsade Atlanten för att åtnjuta.

Den är också en symbol för att det finaste och viktigaste vi kan göra mot andra människor är att låta dem vårda och visa det som är viktigt för dem.

Mer läsning

Annons