Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ehrling: När ska S inse att mer stat inte räddar landsbygden?

Artikel 3 av 4
S-kongressen 2017
Visa alla artiklar

I Göteborg pågår Socialdemokraternas partikongress för fullt. Temat är "Trygghet i en ny tid". Ledarskribent Gabriel Ehrling bevakar förhandlingarna på plats.

Annons

Statsminister Stefan Löfven (S) får applåder av ombuden på S-kongressen. Men gles- och landsbygden har knappast skäl att jubla.

"Många upplever i dag att verksamheter som varit självklara försvinner från orten, att delar av Sverige glöms bort. Det är nedslitna förorter där trångboddheten ökar och många unga börjar vuxenlivet i arbetslöshet. Det är bruksorter där affärerna stänger, vårdcentraler läggs ned och flyttar, där gräset börjar växa på övergivna mackar."

Dessa rader gick att läsa i partistyrelsens förslag till den ännu pågående S-kongressen i Göteborg.

Beskrivningen av bruksorter retade flera S-kommunalråd i skogslänen. Reaktionen var också befogad: Riktigt så deppigt är det inte. Många bruksorter utvecklas och mår bra, och svensk produktionsindustri har, med vissa (främst pappersrelaterade) undantag, stått sig väl i de senaste årtiondenas allt hårdare internationella konkurrens.

Det är dock mycket välkommet att S begriper att det inte räcker att se till utvecklingen i landet som helhet – där de flesta kurvor pekar uppåt. Partier och politiker måste även ta sig an de problem som upplevs av människor i Sveriges lands- och glesbygd. Och där är synen på framtiden – ofta med visst fog – inte lika ljus.

Inte minst är detta viktigt då det visat sig, kanske allra tydligast i det amerikanska presidentvalet ifjol, att människor som bor i områden där framtidstron sviktar lätt tyr sig till populistiska krafter som är än sämre lämpade att faktiskt göra något åt problemen.

Tidigare i år konstaterade regeringen, genom civilminister Ardalan Shekarabi (S), att 50 kommuner har ett så "akut läge" att de på sikt har svårt att klara ens sina grundläggande välfärdsåtaganden. Förslagen från den parlamentariska landsbygdskommittén, vilken lämnade sina förslag till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) i januari, andas samma insikt. Även statsminister Stefan Löfvens (S) "Sverigeturné" tidigare år kan ses som uttryck för viljan att se och tala till hela landet.

När det gäller välfärdens själva organisering – och de på många sätt föråldrade stuprören stat, kommuner och landsting – så har också flera goda initiativ tagits. Dels var analysen bakom de nu begravna storregioner riktig. Att det sedan brast i den politiska hanteringen är en annan sak, men insikten om att något behöver göras åt hälso- och sjukvårdens alltför många små enheter var korrekt. Dels har regeringen, efter nederlaget med storregionerna, varit välgörande pragmatisk och sjösatt nya initiativ för att göra det lättare för kommuner att samarbeta med varandra utan att behöva slås ihop.

Problemet är bara att socialdemokratins lösningar i övrigt, och själva analysen av de utmaningar som väntar lands- och glesbygden, för ofta både börjar och slutar med staten.

Det är förvisso välkommet att S-kongressen – efter årtionden av misskötsel hos såväl röda som blå regeringar – ställt sig bakom skrivningar som fortsätter på den nu inslagna vägen med större investeringar i järnväg. Men att upprätthålla ett fungerande ramverk bör snarast betraktas som en hygienfaktor. Utan detta blir det förstås svårt för medborgare och företag att verka och utvecklas.

Men sedan då?

Jo, då blir det mest "nyanställningar i offentlig sektor" och febriga drömmar om en "nyindustrialisering", vilken, om den över huvud taget tar sig uttryck i den verkliga världen, inte kommer att ge de många arbetstillfällen som S hoppas på.

Inte heller vore det mer än symtombehandling att, som LO föreslog strax innan S-kongressen, sätta ett tak för hur hög kommunalskatten får vara, bara för att sedan låta staten fylla på resten med nya bidrag.

Ställt på sin spets handlar detta om S önskan att staten ska återta och behålla det starka grepp om utvecklingen som kännetecknade stora delar av 1900-talets efterkrigstid.Men Sverige är ett litet land och helt beroende av handel och interaktion med omvärlden. Att då tro att vi i längden ska kunna hålla fast vid en helt egen, och av socialdemokrater snitslad, bana genom framtiden riskerar att bli mest nostalgi. Verkligheten är att det som händer i omvärlden kommer att påverka oss mer – inte mindre – än tidigare.

Samhällets digitalisering, industrins automatisering och människors massflytt till städer (det vi kallar urbanisering) kommer så klart att påverka livet på Sveriges lands- och glesbygd. Om det blir bättre eller sämre om 50 år är dock inte skrivet i sten. Vi kan och ska påverka utvecklingen.

Inte minst bör politiken sträva efter att göra det så enkelt som möjligt för människor att själva bygga – och ha makten över – sina egna liv på just den platsen där de själva vill bo. Och så får vi hålla tummarna för att det går fort att få fram de där självkörande klimatsmarta bilarna...

Men det lär inte vara gårdagens lösningar som kommer tillrätta med morgondagens problem.

LÄS ÄVEN:

Ehrling: Terrorattacken gav S-kongressens trygghetstema en ny smärtsam innebörd

Ehrling: Plötsligt blev det väldigt trångt för Kinberg Batra mellan Löfven och Åkesson

Alla artiklar i
S-kongressen 2017
Annons