Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter Yasser Arafat

Annons

Arafat har nogsamt sett till att ingen annan palestinsk ledare utvecklats till officiell efterträdare. Palestinierna är därför helt hänvisade till Arafat.

Samtidigt har israelerna ingen annan politiskt möjlig palestinsk motpart vid förhandlingar än Arafat, som således lyckats göra sig dubbelsidigt oumbärlig.

Arrangemanget säkrar naturligtvis makten åt Yasser Arafat och kretsen kring honom, men främjar knappast fred, säkerhet och stabilitet i Mellanöstern eller demokratisk utveckling och välfärd inom den palestinska staten.

Yasser Arafat har hela tiden vacklat mellan två svårförenliga roller - motståndsledarens och parlamentarikerns.

Problemet är att han inte i längden med bibehållen trovärdighet kan bedriva gerillakamp och samtidigt leva i fredlig samexistens med Israel.

Vid de tillfällen Arafat försökt sig på fredslinjen och accepterat en tvåstatslösning har Hamas och andra extrema organisationer provocerat Israel med systematiska självmordsattacker.

Sharon och andra israeliska hökar har tagit attentaten som intäkt för att samexistens med en palestinsk statbildning är omöjlig och svarat med förödande, ofta urskillningslösa attacker mot såväl civila som militära palestinska mål. I militära resurser har Israel naturligtvis ett enormt övertag över palestinierna.

Arafats politiska situation är oerhört svår, kanske omöjlig. Försök till fredlig samexistens med ärkefienden framkallar ofelbart rasande protester från Hamas och andra rörelser, som ytterst eftersträvar politisk och religiös kontroll över hela arabvärlden. Arafat anklagas effektfullt för att "förråda palestiniernas sak". Särskilt de många palestinier som fortfarande lever i flyktingläger i olika arabländer och kräver att få återvända till före detta Palestina, nuvarande Israel, är tillgängliga för den propagandan.

Samtidigt finns en växande opposition mot korruption, rättsosäkerhet, bristen på yttrandefrihet/pressfrihet plus den allmänna oordningen inom den palestinska staten. En färsk intern palestinsk rapport bekräftar detta.

President Arafat pressas således från flera håll förutom Israel. Hårdföra israeliska ledare, som Sharon, ser ingen större orsak att på allvar fredsförhandla så länge palestinierna är splittrade och Arafats numera i grunden svaga ledarskap består. Frågan är om inte Sharon trots allt är ganska nöjd med den svaga palestinska presidentmakten, då Israel alltid, i kraft av sin formidabla krigsmakt, praktiskt taget alltid segrar vid väpnade konfrontationer.

Flertalet palestinier uppfattar fortfarande Arafat som ett slags landsfader med gerillaromantiskt förflutet. Själv tycks presidenten i klädval och detaljer som kronisk skäggstubb och pistolhölster odla den bilden av sig själv.

Allt fler hoppas likväl att någon starkare palestinsk ledare ska framträda under Arafats sjukfrånvaro och återuppta den stagnerade fredsprocessen.

Finns denne någon?

Risken är i så fall stor för ett palestinskt inbördeskrig mellan anhängare av och motståndare till fredlig samexistens.

En annan fråga är förstås om nationalisten Sharon verkligen vill förhandla med en både stark och fredsinriktad palestinsk ledare, som inte enkelt kan avfärdas som en korrupt bluffmakare, utan måste tas på allvar inför världsopinionen.

Där måste måhända internationella påtryckningar till.

Mer läsning

Annons