Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det svenska inbördeskriget saknar civilkurage

Annons

Förra fredagen skrev jag en ledare om ungdomar och deras mobiltelefoner och skolminster Jan Björklunds förslag att ge läraren rätt att ta ifrån ungdomarna deras mobiler om de störde lektionerna. Jag tyckte det visade på klåfingrighet. Det borde gå att lösa problemet genom samtal.

Men det förefaller som om jag är tämligen ensam om den ståndpunkten, i alla fall att döma av reaktionerna. Men jag tröstar mig med att hälsan tiger still. Kontentan blev att jag är naiv och att ungdomar egentligen inte är människor. De är fiender som ska bekämpas. Jag fick till och med ett samtal som var så otrevligt att jag lade på luren. Det brukar jag inte göra.

En mer sansad reaktion är denna:

"Följer mina barnbarn till skolan ibland och får inblick i deras skoldag. Intressant! Känns inte alls bra när ungdomar under en lektion är mer fixerade vid mobilen än vad som erbjuds av kunskap från läraren. I mobilen finns tydligen olika spel som används flitigt, sms:ande utförs under lektion. Läraren har inte förmågan, av någon anledning, att säga ifrån. Barn måste ledas med fast hand upp i vuxenvärlden för att senare i livet kunna stå stadigt på egna ben. De nya regler som är på gång tror jag på. Dagens unga, en del av dem, vet inte hur man uppför sig, har inte fått lära sig vett och etikett, vad som är mitt och ditt, och att visa hänsyn till en medmänniska."

Jag noterade särskilt meningen "Läraren har inte förmågan, av någon anledning, att säga ifrån." Det är just detta jag har så svårt att förstå. Varför har läraren inte någon auktoritet?

Jag tror dock att många som förfasar sig över tillståndet i landets klassrum, gör det på hörsägen. Hur många i åldern 50+ och som har vuxna barn och ännu inga barnbarn, vet verkligen hur det är? Det är något skrämmande över detta inbördeskrig som pågår i vårt land. Unga människor visar inte äldre respekt och vice versa.

Jag tror att den springande punkten är civilkurage. Det krävs att lärare visar civilkurage men framför allt att någon i klassen gör sammalunda. Men debatten om civilkurage lyser med sin frånvaro. Har det möjligen med bristen på civilkurage att göra?

Kristdemokraterna pekade i april i fjol på det faktum att de flesta människor bara blir stående och tittar på när någon misshandlas. Partiet ville införa en civilkuragelag. Vi ska ha en skyldighet att gripa in och vittna när någon exempelvis misshandlas. Lagen finns i andra länder. Men kd fick inget gehör. Tanken var god men svår att realisera eftersom en lag förutsätter att den ska följas. Gör den inte det ska det bli någon form av påföljd.

Kontentan skulle antagligen bli att ingen skulle stå och glo. Alla skulle skynda därifrån.

Men civilkurage handlar också om det lilla; att våga uttrycka sin åsikt i rätt forum. Jag hörde att det finns forskning som säger att vi människor ljuger flera gånger om dagen, ja upp till 200 gånger. Lite cyniskt kan man då konstatera att lögnen är en del av varje människa. Då är det väl inte så konstigt att även politiker ljuger?

Men vissa lögner är nödvändiga, så kallade vita lögner. Hur skulle samhället se ut om alla alltid talade sanning? Antagligen outhärdligt!

KARIN ROSENCRANTZ BERGDAHL SYNPUNKTER? E-POSTA TILL KARIN.ROSENCRANTZ@DALTID.SE

Mer läsning

Annons